Bakom beredskapssatsningarna växer sårbarheten

Vi lever i en tid av stegrande beredskap. Gigantiska investeringar i försvar, ständig kommunikation om vårt utsatta läge och anpassningar av civila verksamheter till ett eventuellt krigsläge.

Inom landet har en repressiv våg riktad mot invånarna dragit fram. Insatserna tycks inte öka ”den upplevda tryggheten”, ett gummibegrepp som kan legitimera det mesta av inskränkningar av integritet och frihet. Snarare tvärtom.

Den som arbetat seriöst med säkerhet i någon form vet att säkerhet alltid kostar och inte bara räknat i pengar. Säkerhetsåtgärder innebär alltid – vågar jag påstå – begränsningar av funktion, frihet och integritet i varierande omfattning.

Därför vill aldrig den rimlige säkerhetsspecialisten vidta fler säkerhetsåtgärder än nödvändigt eftersom man vet att det får negativa konsekvenser för verksamheten och för individen.

Den principen är knappast rådande för den nationella säkerhetsstyrningen i dag.

Överordnas demokrati och rättigheter 

I stället har vad som uppges som säkerhet överordnats både funktion och enskildas rättigheter på ett hittills okänt sätt.

Vi har ett allt starkare skal, men innehållet, det som skalet är till för att skydda, vittrar sönder

Det här är ingen unik svensk utveckling. Bara häromdagen kom årets demokratirapport från V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet som visade en snabb demokratisk tillbakagång på global nivå.

Tyvärr har säkerhetsargument varit starkt pådrivande för att urholka yttrandefrihet, integritet, rättssäkerhet och maktfördelning. Medier och myndigheter kallas aktivistiska av de auktoritära ledarna.

En annan sliten men likväl sann utsaga om säkerhet är att den aldrig är bättre än den svagaste länken. Den svaga länken devalverar också de investeringar som gjorts i övrigt.

1913 skrev Zeth Höglund en antimilitaristisk pamflett, Det befästa fattighuset. Titeln känns träffande i dag också när fattigdomen växer nästan lika snabbt som försvarsutgifterna. Dessutom skiftas maktbalansen över mot alltmer övervakning och kontroll av den vanlige invånaren. Vi har ett allt starkare skal, men innehållet, det som skalet är till för att skydda, vittrar sönder.

Beredskapens sprickor blir allt tydligare 

Men beredskapen som skapas är inte ens en solid mur utan har allvarliga sprickor. Statsministern ser det som självklart att vi ska ha en stabil tillgång till egenproducerad energi. I en utredning på väg mot lagrådsremiss är förslaget att regioner och kommuner ska klara två veckors ”ö-drift”, det vill säga klara sig utan resurser utifrån.

Civilminister Erik Slottner (KD) har på sista tiden nämnt digital suveränitet som något eftersträvansvärt. Samtidigt knyts offentlig sektor i praktiken allt närmare de amerikanska techjättarna och förstärker därmed en avgörande nationell risk. Grannländer som Danmark och Tyskland har gått i motsatt riktning och gör stora insatser för att reducera denna risk genom att bygga upp egna eller europeiska lösningar.

Flera stora myndigheter gör vad de tror förväntas och inför fler amerikanska molntjänster utan nödvändiga riskanalyser

Det svenska beroendet till USA, som inte ens längre kan räknas som en funktionell demokrati, är ett överskuggande hot som regeringen förefaller oförmögen att hantera och snarare knyter sig närmare till. Flera stora myndigheter gör också vad de tror förväntas och inför fler amerikanska molntjänster utan nödvändiga riskanalyser.

Vi bygger alltså fortlöpande in en allt större samhällelig sårbarhet.

Fel fokus riskerar verklig säkerhet 

Inför valet borde vi, i stället för att traggla på i samma spår som nu, lyfta frågan om vilken säkerhet vi vill ha och hur vi ska stärka det som ska skyddas, det vill säga samhället.

Den diskussionen bör utgå från faktiska risker, öppna prioriteringar som inte styrts av techbolagens effektiva lobbyverksamhet samt kräva en sammanhållen säkerhet utan alltför svaga länkar.