Fia Ewald
InformationssäkerhetsexpertEn sak som vi med rätta framhåller som ett tecken på att utvecklingen gått åt rätt håll är det demokratiska system som etablerats i vårt land. Även om det under senare år har funnits anledning till oro om hur motståndskraftig demokratin är mot de många angreppen, måste vi ändå se denna nu sekelgamla innovation som ett framgångsrikt sätt att förmedla folkviljan i centrala frågor. Därför kan åtminstone inte jag låta bli att fundera över orsakerna till att ett område som både beskrivs som en ödesfråga, en revolution och helt samhällsförändrande i huvudsak lämnas utanför den partipolitiska diskussionen.
Jag pratar förstås om den offentliga digitaliseringen. Sällan om någonsin har ett område hanterats med så mycket tillförda skattepengar samtidigt som den politiska styrningen varit bristande.
Efter omfattande grävande i offentliga källor och forskning vågar jag sticka ut hakan och säga att ingen har en välgrundad uppfattning vare sig om digitaliseringens kostnader eller vad den skulle kunna leda till för vinster på samhällsnivå.
Här måste jag kasta in mitt vanliga förtydligande. Jag är inte är emot digitalisering. Jag är bara intresserad av ett sakligt sätt att förhålla sig till den.
Beläggen saknas
Att kunskapsunderlaget är svagt beror delvis på att området är komplext, men också på att de ansatser till granskning som faktiskt görs lider av vissa generella problem. Ett är att man, som i Riksrevisionens rapport Administrationen i statliga myndigheter – en verksamhet i förändring utgår som från ett axiom att digitalisering leder till effektivisering och dessutom till sänkta kostnader. Men finns det verkligen belägg för att detta är giltigt så har åtminstone inte jag hittat dem. Alldeles för ofta hänvisas till den gamla McKinseyrapporten trots att den vid det här laget är grundligt debunkad av Katti Björklund i Digitaliseringslobbyn.
Ett annat är att det finns starka organ för granskning och uppföljning som Riksrevisionen och Statskontoret, men dessa är främst inriktade på statlig verksamhet samtidigt som merparten av offentlig digitalisering sker i regioner och kommuner. Där finns inte alls samma institutioner för gemensam kontroll.
Och det är svårt att säga var digitaliseringen börjar och var den slutar. När jag ställde en fråga i sociala medier vilka roller som fanns som var knutna till digitalisering så dök ett stort antal sådana upp som inte alls var knutna till it, trots att kostnader för digitalisering ofta kopplas till kostnaden för it-verksamhet.
Att kunna uppskatta kostnad och förväntad return of investment är nödvändigt för att kunna göra rätt prioriteringar
Det kunde handla om projektledare, innovationsledare- och strateger, objektsledare, förvaltningsledare, informationssäkerhetsansvariga, verksamhetsutvecklare, e-arkivarier, kravhanterare, enterprise-arkitekter, processansvariga, inköpare av IT, informationsarkitekter, agila coacher, product manager, chefsarkitekt, release manager, metodutvecklare, IT-tjänsteansvarig, leveransansvarig, testledare, support, och så vidare.
I all evighet.
Till detta kommer all tid som verksamheten måste lägga ner på att lära sig nya verktyg och dito för allt som krävs för att svara på enkäter, mognadsmätningar och för att delta i konferenser.
Att kunna uppskatta kostnad och förväntad return of investment är nödvändigt för att kunna göra rätt prioriteringar, vilket är huvuduppgiften för de politiker som ska styra den offentliga digitaliseringen. Lika viktig är insikten att det inte finns en enda möjlig digitalisering, utan att denna liksom andra frågor har en starkt ideologisk komponent. De stora möjligheter som följer av teknikutveckling har också baksidor och intressekonflikter som makthavare inte får skygga för att ta ställning till.
Som väljare är därför partiernas presentation av sin digitaliseringspolitik – eller snarare frånvaron av en sådan – en mycket dyster läsning.
Lämna inte walk over
Som väljare har jag ett starkt önskemål om en politisering av den offentliga digitaliseringen där politikerna inte lämnar walk over till den osköna allians mellan arbetsgivarorganisationer (som SKR och Tech Sverige) och leverantörer som nu helt äger problemformuleringsprivilegiet. Partierna måste helt enkelt göra politik av digitaliseringen och inte fortsätta låtsas som att det är en helt värdeneutral fråga. Här finns en mängd aspekter som måste penetreras och formuleras som ekonomi, demografi, fördelning och arbetsmiljö där det måste tas fram ett hållbart kunskapsunderlag som till exempel gällande rörande kostnader.
Den goda nyheten är att det också finns helt vita fläckar dit inga politiker vågat gå trots den stora betydelsen för medborgaren. Sådana områden är bland annat integritet, övervakning och säkerhet. Det parti som lyckas samla sig och presentera en välavvägd politik i dessa frågor ska få en guldstjärna av mig.
Partiernas saknar alltså engagemang bortom glada tillrop, men det är inte enbart deras eget fel. Medierna är definitivt inte på hugget de heller. Undantag som DN-journalisterna Gustavsson och Röstlund med sin bok Konsulterna finns, men sammantaget saknas det offensiva och genomarbetade reportage.
Politikerna behöver bli pressade för att engagera sig på ett seriöst sätt. Särskilt eftersom digitaliseringen inte har förutsättningar att bli en populistisk falukorv att svinga i tv-debatten.
Arbetsmiljön då, facken?
En tredje part som bör ta ett större ansvar för utvecklingen är fackföreningsrörelsen som varit märkligt tysta trots att deras medlemmars intressen blir åsidosatta. Det är anställda i offentliga sektorn som ska bära upp den alltmer tyngande överbyggnaden av digitaliseringsbyråkrati, som ser hur de som anställda i hemtjänsten får allt mindre tid medan kommunen anställer fler innovationsledare och som drabbas av minutövervakning. Den digitala arbetsmiljöfrågan finns inte på agendan och det borde vara fackföreningarna som för upp den.
Slutligen måste vi som väljare också dra vårt strå till samhällsstacken och markera att vi vill ha inflytande och valmöjligheter rörande digitaliseringen. Ta och skriv till ”ditt” parti och säg att du förväntar dig en digitaliseringspolitik i nästa val!
Fia Ewald är informationssäkerhetsexpert, konsult, tidigare chef för MSB:s enhet för systematisk informationssäkerhet samt fristående gästkrönikör i Altinget.
Tidigare krönikor
- Allvarligt om statsministern kände till ålskandalen
- Digitaliseringen är död! Leve digitaliseringen!
- Repressivt tjänstemannaansvar är inte lösningen
- Digitaliseringen riskerar göra biblioteken till torftiga Netflix för böcker
- Regeringen borde ha panikångest över SKR:s brist på insyn
- ”Digitalisering” är inte digitalisering om bara en mindre grupp människor styr
- SKR:s makt över det offentliga måste vädras i valrörelsen
- Myndigheter som DIGG måste sluta fega ur och ta sitt ansvar