Krönika av 
Fia Ewald

Digitaliseringen är död! Leve digitaliseringen!

Vi måste lämna tankesättet att digitaliseringen är ett egenvärde för att ersätta det med verksamhetens behov och att se på vilken informationshantering som bäst kan svara mot det behovet, skriver Fia Ewald.

Digitaliseringen är död! Leve digitaliseringen! skriver Fia Ewald.
Digitaliseringen är död! Leve digitaliseringen! skriver Fia Ewald. Foto: TT/Privat/Montage
Fia Ewald
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Det kan tyckas litet oväntat när man ser den riktningslösa och inkonsekventa digitala utvecklingen i det offentliga Sverige att det faktiskt finns en digitaliseringsstrategi presenterad av regeringen 2017. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt att den inte verkar ha någon inverkan på den offentliga digitaliseringen.

Det positiva med dess oförnimbara influens är att den innehåller så mycket som antingen är irrelevant eller fel väg att gå. Å andra sidan vore det förstås en fördel om det fanns någon slags styrning av det gigantiska gungfly som digitaliseringen har utvecklats sig till när ett ständigt växande skikt av strateger med obestämd kompetens fått ha enrådighet över området.

Vi måste lämna tankesättet att digitaliseringen är ett egenvärde.

Glipan mellan fantasi och verklighet

Trots alla resurser, starka känslor och glada tillrop är det väl knappast en överdrift att säga att den som utsätter den svenska digitaliseringen för en cost-benefit-analys kommer att upptäcka en stor diskrepans mellan nivån på input och output. Detta framgår tillräckligt tydligt i OECD:s rapport om medlemsländernas utvecklingsnivå där Sverige är rankat på 33 (!) plats. Tyvärr har responsen på rapporten blivit i genren ”vi måste göra mer av samma sak”. Det är knappast det rationella alternativet även om det i digitaliseringssocieteten blivit alltmer tillåtet att låta glipan mellan fantasi och verklighet att växa allt mer.

Kanske behövs det då en ny strategi för att möjliggöra en reboot. En förutsättning för att uppnå något bättre än nuläget är att en sådan strategi skiljer sig avsevärt från den nuvarande. Bort med trams som ”Visionen är ett hållbart digitaliserat Sverige. Det övergripande målet är att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.” och in med litet svalkande verklighetsanknytning. Jag ser tre väsentliga vändpunkter.

Maktperspektivet

För det första vore det rimligt att om digitalisering generellt ofta ges definitionen ”verksamhetsutveckling med stöd av it” så borde den nationella digitaliseringen ses som ”samhällsutveckling med stöd av it”. Och handlar det om storskalig samhällsutveckling i en demokrati så borde det också handla om ett bredare samtal och insikten om att det inte finns en digitalisering.

I stället bör en strategi ta sin utgångspunkt i att all teknikanvändning bygger på ett element av makt där det finns handlingsalternativ som gynnar olika samhällsgrupper. En ständigt pågående politisk debatt är önskvärd där aktörerna tar ansvar för att formulera sina framtidsbilder och där digitaliseringens olika möjliga vägar lyfts fram på samma sätt som exempelvis olika energialternativ.

Även utanför den partipolitiska sfären är förhållningssättet till makt och delaktighet en central dimension för en bättre fungerande digitalisering. Medarbetarperspektivet är i det närmaste osynligt i det pågående arbetet vilket gör att man förlorar den kanske viktigaste kompetensen för att utvecklas hållbara lösningar.

Till detta kommer att i digitaliseringens bubbla presenteras sällan medborgaren med sina intressen utan hen har blivit devalverad till kund i offentliga tjänster. Därmed bortrationaliseras medborgarintressen som möjlighet till insyn och påverkan, integritet samt maktförhållandet mellan staten och medborgaren.

En förflyttning måste ske

Ytterligare en brännande fråga är hur triangelförhållandet mellan individ, stat och multinationella företag som vill åt persondata ska se ut och hur individens intressen ska tillvaratas. Om digitaliseringen växte fram ur ett arbete med dessa intressen som ledstjärnor skulle resultatet se radikalt annorlunda ut.

För det andra måste en förflyttning ske från att de tekniska lösningarna styr utvecklingen, att vi ständigt får se hur stora it-projekt seglar upp för att göra något som går att göra, inte för att lösningen behövs. Vi måste lämna tankesättet att digitaliseringen är ett egenvärde för att ersätta det med verksamhetens behov och att se på vilken informationshantering som bäst kan svara mot det behovet. Från teknikstyrd verksamhetsutveckling till verksamhetsstyrd teknikutveckling helt enkelt.

Forskningen saknas

Tråkigt nog kommer detta att tid eftersom det kunskapsunderlag i form av seriös forskning rörande verksamhet och digitalisering som skulle behövas till stor del ännu saknas. Alltså bör en ny strategi lyfta fram att främja en verksamhetsinriktad forskning som ett primärt mål.

För det tredje är digitaliseringen inte längre något nytt och modernt utan en mogen drygt femtioårig stödfunktion i förvaltningen. Låt oss gör den litet gråare och utsätta den för samma krav som övrig offentlig verksamhet som att kunna precisera ekonomiska förutsättningar och utfall, att planera och prioritera på ett transparent sätt samt inte minst uppföljning. Ganska självklara saker men som inte genomförs idag trots miljardrullningen.

Med detta så kanske man skulle kunna våga sig på att utbrista: Digitaliseringen är död! Leve digitaliseringen!


E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget