Krönika av 
Fia Ewald

Repressivt tjänstemannaansvar är inte lösningen

I ett arbetsliv med mer stress, mindre utrymme för egna beslut och en utbredd tystnadskultur är det svårt att se hur ett repressivt tjänstemannaansvar skulle förbättra situationen, skriver Fia Ewald.

Vad som behövs är ett positivt ansvar som även innebär mandat och autonomi för anställda att använda sina yrkesfärdigheter, skriver Fia Ewald.
Vad som behövs är ett positivt ansvar som även innebär mandat och autonomi för anställda att använda sina yrkesfärdigheter, skriver Fia Ewald.
Fia Ewald
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Ofta upprepas kravet på det så kallade tjänstemannaansvaret. Även i den nyligen presenterade M+KD+L+SD-överenskommelsen fanns det med som en punkt. Enligt det så kallade Tidöavtalet ska en särskild utredare tillsättas med uppdraget att föreslå ”hur ett återinfört tjänstemannaansvar skulle kunna se ut. Visserligen hette företeelsen som fanns fram till 1976 ämbetsmannaansvar och i ett sammanhang där ämbetsmännen hade livstidsanställningar men det bekymrar föga anhängarna av ett så kallat återinförande. Exakt vilka problem detta skulle lösa jämfört med nuvarande ordning där anställda kan få sanktioner för tjänstefel är oklart men tillåt mig tvivla på att fler repressiva åtgärder leder till bättre verksamhet.

Tillåt mig tvivla på att fler repressiva åtgärder leder till bättre verksamhet.

För mig är problemet gällande tjänstemäns (vad det numera är) och andra offentliganställdas ansvar det omvända. Som en allmän trend inskränks alltmer de anställdas möjlighet att utföra sitt arbete utifrån sin professionella kompetens. Styrning och övervakning sker på en ständigt mer finmaskig nivå. Standardisering av vårdförlopp och undervisning införs på bekostnad av anställdas utrymme att utnyttja sin yrkeskunskap. Lägg därtill en digitalisering som sker utan delaktighet från anställda och i många fall leder till svarta hål av administrativa bördor som tar resurser från huvuduppdraget.

Exemplen är många

Gång på gång ser vi hur anställda får ta ansvar för missförhållanden som de omöjligen kan påverka. Ett exempel som berör mig djupt är fallet med den femåring som dog på ett HVB-hem i Hagfors. Efter att ha arbetat ett antal år med funktionsnedsatta barn är det för mig uppenbart att de anställdas uppgift inte gick att genomföra på ett säkert sätt utifrån de arbetsvillkor som rådde. Ändå är det vårdarna som står inför rätta.

I boken Avslagsmaskinen visar forskaren Niklas Altermark hur Försäkringskassan under ett antal år ändrade sina interna instruktioner utan grund i förändringar i lagstiftning. Handläggarna fick därmed rollen att fronta de sjukskrivna med den betydligt hårdare hållningen som myndigheten själv utvecklat.

Inom sjukvården tvingas personalen arbeta i vårdinformationssystem där patientuppgifter sprids till tiotusentals medarbetare i och utanför den egna organisationen utan vårdrelation med patienten. På detta sätt undermineras den grundläggande etiska principen om att värna patientens integritet för läkare (även om det inte finns någon läkared i Sverige) och andra i vården utan att anställda kan undvika det.

Tjänstemännen blir klämda

Många offentliga arbetsgivare försöker också motverka de anställdas yttrandefrihet. Mest uppmärksammat på senare tid var Region Stockholms riktlinje med syfte att tysta de anställda i valrörelsen. Riktlinjen togs fram trots ett antal JO-fall där anställdas rätt till yttrandefrihet slagits fast, valrörelse eller inte valrörelse.

Tjänstemannen är klämd från alla håll, i många fall nedvärderad och fråntagen mandatet att utöva sitt yrke fullt ut. Vem ska hen vara lojal mot; sina överordnade chefer som styr organisationen så de anställda måste bryta mot lagen eller mot det egentliga uppdraget? Det senare alternativet är inte uppskattat kan jag av erfarenhet meddela.

I ett arbetsliv med mer stress, mindre utrymme för egna beslut och en utbredd tystnadskultur, nu dokumenterad i en rapport från Läkarförbundet, är det svårt att se hur ett repressivt tjänstemannaansvar skulle förbättra situationen. Det är inte direkt så att kvalificerad personal måste sparkas, de flyr redan i många fall självmant sina dåliga arbetsgivare. Vad som behövs är ett positivt ansvar, som även innebär mandat och autonomi för anställda att använda sina yrkesfärdigheter.


E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget