Låt inte övernitiska dataskyddssamordnare skriva om historien

1988 skrev Ronny Ambjörnsson boken Den skötsamme arbetaren. I korthet beskriver Ambjörnsson hur de tidiga folkrörelserna gemensamt skapade en ny kultur av skötsamhet som anammades av breda folklager. Boken har sedan dess kommit i flera upplagor och har på ett avgörande sätt förändrat svenskarnas syn på sig själva och sin historia. Skildringen bygger både på Ambjörnssons egna arkivstudier och på andra forskares arbeten som i sin tur bygger på studier av medlemsmatriklar, protokoll och annat material från folkrörelserna.

Arkiven till nytta för många

Ambjörnssons bok är bara en av många, många forskningsstudier och andra typer av böcker som bygger på det rika källmaterial som folkrörelserna lämnat efter sig. Redan tidigt insåg framsynta medlemmar i dessa rörelser att de deltog i ett historiskt skeende och att det därför var av stor betydelse att göra detta skeende möjligt att skildra i efterhand.

Arbetarrörelsens arkiv bildades redan 1902, men även frikyrkor och nykterhetsrörelsen har funnit sina möjligheter att bevara sin information från den här tiden.

Sedermera har ett antal folkrörelse- och företagsarkiv tillkommit.

Det måste poängteras att det verkligen inte bara är de enskilda organisationerna som själva använt materialet. Det har kommit till stor nytta även i exempelvis både den medicinska och den sociologiska forskningen. Att enskilda organisationer skapar arkiv är en förutsättning för en allsidig bild av samhällsutvecklingen, inte bara den överhetsversion av historien som myndighetsinformationen ger.

Detta är en mödosam uppgift för föreningar och företag som kostar stora pengar och engagemang.

Dataskyddssamordnare rensar bort privata arkiv

På senare år nya problem tillstött när alltför nitiska dataskyddssamordnare velat rensa de privata arkiven på personuppgifter. Detta trots att GDPR ger utrymme för bevarande. I Sverige har situationen försvårats av att Riksarkivet som haft i uppdrag att skriva en föreskrift i saken inte kom till skott förrän hösten 2024, alltså 6 år efter att dataskyddsförordningen trädde i kraft. Nu är det alltså mycket tydligt att enskilda organisationer får behandla personuppgifter för arkivändamål av allmänt intresse. Hur mycket viktigt arkivmaterial som gallrats under de sex förlorade åren är det ingen som vet.

Särskilt illa ute har fackföreningsrörelsen varit eftersom medlemskap i fackförening av EU ses som en känslig personuppgift. Här har på sina ställen dataskyddsansvariga försvårat förbundens grundläggande uppgifter till den grad att det blivit en kongressfråga. Dessutom har man hävdat att medlemsuppgifter ska gallras tre månader efter att en medlem lämnat föreningen alldeles bortsett från den enorma förlusten av historiskt material. Tyvärr tar man då heller inte hänsyn till att fackföreningar är föreningar med stort flytande och ekonomisk påverkan på samhällsnivå.

Att riskera att förbunden blir infiltrerade eller att det inte går att härleda om beslut fattats på korrekt sätt i dessa tider av ökad gängkriminalitet är mycket allvarligt, inte bara för förbundet själv.

Slakta inte arkiven

Låt oss ändå hoppas att Riksarkivets föreskrift nu sätter stopp för slakten på arkiv och att vi ger våra efterlevande möjligheten att skapa sig en bild av vår tid och att få de aha-upplevelser som Ambjörnsson gett oss.