Låt inte chefer och kommunikatörer skuffa undan offentlighetsprincipen

Det tjatas ofta om det bristande tjänstemannansvaret.

Gnället inriktar sig på enskilda tjänstepersoner som bör straffas. Verkligheten talar dock för att tjänstepersoner redan är alltför kuschade för att förvaltningen ska kunna fungera på ett bra sätt.

Jag är mer intresserad av systemfel och brister i det kollektiva ansvarstagandet för den offentliga förvaltningen.

Motorsågar och ”effektiviseringar” är inte det jag tänker på, utan de djupare värden som förvaltningen ska ledsagas av.

Slå vakt om insyn och delaktighet

Den offentliga förvaltningen är inte en serviceorganisation som betjänar kunder, utan den bärande förutsättningen för en demokratisk rättsstat. Det är ett understatement att den frågan brutalt aktualiserats av händelserna i USA de senaste månaderna, även om utvecklingen pågått längre och inte bara på andra sidan Atlanten.

Nu är det dags att slå vakt om att värden som insyn och delaktighet i den svenska förvaltningen. Där finns mycket att jobba med efter åratal av New Public Management-tänk och ständiga jämförelser med fiktiva företag som jämfört med staten ska vara så himla effektiva, enligt kritikerna.

Låt oss börja med att slå fast detta: demokrati kostar i tid och resurser för att ge möjlighet för långsiktighet och delaktighet. Därefter kan vi gå över till hur vi förvaltar juvelen i kronan för den svenska förvaltningen: offentlighetsprincipen.

Allmänheten förlorar sin insyn

Att stärka offentlighetsprincipen har inte varit närmare utrett eller på agendan i Sverige i någon av regeringarnas många digitaliserings- och AI-satsningar. I stället lever registreringen och presentationen av myndighetens information i många fall kvar på 1980-talsnivå.

En befäst missuppfattning är att sätta likhetstecken mellan diarieförda respektive allmänna handlingar. Detta samtidigt som enbart handlingar som ser ut som traditionella dokument diarieförs. Konsekvensen blir att merparten av allmänna handlingar inte är registrerade och sökbara för allmänheten som i praktiken därmed förlorar sin möjlighet till insyn.

Det största hindret för en fungerande offentlighetsprincip är dock att chefer på olika nivåer inte uppmuntrar öppenhet, hur mycket man än har det i sin värdegrund.

På alla de kurser jag varit på för att bli en bättre offentlig chef har aldrig ansvaret för att förbättra offentlighetsprincipen funnits med på dagordningen.

Chefer och andra lägger hinder i vägen

Efter att själv ha arbetat med utlämnade av handlingar känner jag väl till det sega motstånd som finns hos många makthavare. Detta bekräftas av de kontakter jag har med arkivarier och registratorer samt av medborgare som vill ha hjälp med att få ut handlingar.

Det är ingen vacker bild som målas upp.

Även när registratorer vill lämna ut handlingar kan chefer, kommunikatörer och jurister lägga hinder i vägen.

Tyvärr ger regleringen som följer av offentlighetsprincipen stort utrymme för tolkning vilket utnyttjas. Vanliga strategier är att man förhalar, bollar inom myndigheten, medvetet missförstår vad begäran gäller, gör testballonger med överstrykningar eller nekanden osv. Dessutom uttalar sig ofta chefer i myndigheten på ett felaktigt sätt angående hur information får lämnas ut, vilket gör redan rädda medarbetare ännu mer räddhågsna.

För att offentlighetsprincipen ska råda i praktiken krävs ett uppriktigt engagemang – inte bara regler.

Min dröm är att sammanföra mina två favoritelement i svensk förvaltning. Jag vill att det tillsätts en parlamentarisk kommitté för att utreda hur offentlighetsprincipen ska stärkas. Det behövs ett samlat grepp för att tvinga offentliga makthavare att lämna sin bekväma insynsfria zon och verkligen öppna upp förvaltningen för aktivt inflytande.

Om offentlighetsprincipen tolkas rätt så ska det vara obekvämt för makthavare.