Min vän saknade sina kollegor så mycket att hon bytte jobb

En bekant ska byta jobb – igen. Var det nya, ännu mer bättre erbjudanden, som lockade henne från ett jobb som hon haft knappt två år och trivdes med? Nej, sade hon, det var bara att det blivit så tråkigt för de övriga i arbetslaget arbetade så mycket på distans.

Uppgifter som krävde samarbete och diskussioner gick inte att genomföra med kvalitet. Därmed försvann kreativiteten och gemenskapen. Hon hade föreslagit att det skulle vara obligatoriskt med närvaro på kontoret två till tre dagar i veckan, men chefen ansåg sig inte kunna kräva det av min väns medarbetare.

Kanske för att medarbetarna klagat högljutt över att de i så fall måste betala parkeringsavgifter flera dagar i veckan eller köpa månadskort till bussen.

Det paradoxala i att jubla över en minskad invandring samtidigt som arbetskraftskrisen närmar sig med stormsteg förmår jag inte ens gå in på.

Kanske för att chefen själv föredrog att arbeta från hemmet.

Förkortad arbetstid på tapeten igen

Frågan om förkortad arbetstid har återuppstått. Olika aspekter har lyfts i frågan, till exempel orättvisan i att många tjänstepersoner i det tysta har kortat sin arbetstid till 6 om inte 4 timmar och dessutom fått ytterligare förmåner genom att kunna arbeta på distans.

Då är det en klen tröst att inse att de som har arbeten som är viktiga på riktigt inte kan sköta dem utan att vara närvarande.

Det finns paradoxer när det gäller vem som ska arbeta och hur mycket arbete som behövs. Digitaliseringsivrare hävdar att vi står inför en demografisk kollaps där det kommer att saknas hundratusentals anställda i sjukvård, omsorg och skola. Samtidigt har de digitala lösningarna som presenterats hittills inte visat sig innebära ett minskat behov av arbetskraft i dessa sektorer, snarare tvärtom.

Det paradoxala i att jubla över en minskad invandring samtidigt som arbetskraftskrisen närmar sig med stormsteg förmår jag inte ens gå in på.

Arbete ses som något negativt

Det har börjat gnaga i mig att arbete har kommit att ses som något negativt. Visst är arbete bra i uppfostrande syfte – glöm aldrig arbetslinjen – men arbetet är inte till glädje för den som som utför det.

Helst ska i stället uppgifterna utföras som om det handlade om ett legoarbete i hemmet, eller som att vi alla står vid varsin fristående frisörstol där vi så snabbt som möjligt stökar av våra arbetsuppgifter för att sedan rusa vidare till nästa underhållningsmaskin eller altanbygge.

Tråkigt, tycker jag som upplevt många av mina bästa stunder av gemenskap när vi i en arbetsgrupp tillsammans skapat en känsla av sammanhang som också spillt över till privatlivet. ”Nåja”, sade någon forskare häromsistens, ”att de där stunderna vid kaffeautomaten skulle vara de mest kreativa, det tror jag inte på. Det går lika bra att vara kreativ via zoom”.

Efter många år i selen hävdar jag att det inte är kaffeautomaterna som är det centrala, utan att vi lär känna varandra som hela människor och inte bara som hjärnor i näringslösning.

Jag tror inte att vi förstår varandra tillräckligt bra på våra digitala möten som vi önskar ska ta slut så fort som möjligt. Vi behöver vara kroppar i rummet där vi läser varandra på olika sätt, där vi känner igen varandra, blir irriterade men också tycker att det är givande att byta tankar med varandra och få nya idéer.

Utan denna bas av mänskligt umgänge i det verkliga livet blir vi mer lättkränkta och intoleranta, vi tappar förmågan att hantera konflikter och vi ser inte när någon annan mår dåligt.

AI-förespråkarna verkar älska fysiska konferenser allra mest

Här uppstår ytterligare en paradox. I dag lyfter man fram organisationskulturens betydelse för till exempel säkerhet eller för att undvika korruption. Men kultur är något som uppstår i ett kollektiv. Hur ska tilliten och lojaliteten kunna byggas upp om vi inte känner varandra?

Förvånande nog tycks de som ser AI och digitalisering som framtidens lösningar vara samma personer som älskar sina kroppsliga konferenser och workshops allra mest. För oss andra är det inte längre så att vi bara ska bowla själva, utan också tillbringa våra arbetsdagar i ensamhet.

Att allmänningens tragedi blivit arbetsplatsens tragedi kommer att påverka både individer och samhälle. Och naturligtvis är det svårt att se hur en kollektiv rörelse för mer makt över arbetet skulle kunna växa fram bland enstöringar som förlorat sitt sammanhang.