Krönika av 
Fia Ewald

Grattis och glöm inte ert uppdrag, Integritetsskyddsmyndigheten

Med fraser genomsyrade av falsk omsorg – till exempel ”upplevd otrygghet” – har vi invaggats i att integritetskränkningar är nödvändiga för vår trygghet. Det skriver Fia Ewald.

Jag tror, för att göra en parafras på ett ofta felaktigt tolkat citat av Antonio Gramsci, att vi behöver inse att juridiken finns nedströms etiken och att vi i dag saknar en gemensam etik när det kommer till integritet, skriver Fia Ewald.
Jag tror, för att göra en parafras på ett ofta felaktigt tolkat citat av Antonio Gramsci, att vi behöver inse att juridiken finns nedströms etiken och att vi i dag saknar en gemensam etik när det kommer till integritet, skriver Fia Ewald.Foto: TT/Privat/Montage
Fia Ewald
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) går i år in i medelåldern nu när det är femtio år sedan föregångaren Datainspektionen tillkom. 1973 beslutades också den svenska datalagen, en världsnyhet på sin tid.

Sverige var alltså snabba i starten när det gällde att inse att digitaliseringen krävde nya åtgärder för att den personliga integriteten skulle kunna upprätthållas. Ett halvsekel senare har det försprånget kraftigt decimerats. Den som argumenterar för att värna om den personliga integriteten vinner inga segrar. Man får finna sig i att i bästa fall mötas med tystnad men vanligare med hyperbola argument om att man därmed i princip medverkar till att barn dör alternativt utsätts för sexuella övergrepp eller att man uppmuntrar gängkriminalitet.

Det blir en kumulativ process där nya åtgärder ständigt införs och dessutom integreras med varandra.

Synen på integritet har förändrats

Under 2000-talet har en omvänd syn på integritet växt fram. Tidigare behövde integritetsinskränkande åtgärder kunna motiveras. Nu är läget snarare så att det avkrävs en förklaring till varför övervakning eller andra ingrepp i den personliga integriteten inte ska genomföras.

Ett tydligt exempel på denna utveckling är att hemliga tvångsmedel som övervakning inom svenskt rättsväsende tidigare ansågs så integritetskränkande att de bara kunde användas i förundersökningar, det vill säga då det fanns misstanke om brott. Efter september 2001 har preventiv övervakning, alltså övervakning av människor utan någon specifik misstanke, gått från att vara oacceptabel till att bli något som efterfrågas även av dem som kommer att bli utsatt för den.

Det går nämligen att ställa upp en ekvation där rädsla i kombination med den starkt ökade tekniska möjligheten till övervakning inte bara ger en tolerans utan till och med en önskan om ökad övervakning. Rädda människor är de mest lättstyrda. Med fraser genomsyrade av falsk omsorg – till exempel ”upplevd otrygghet” – har vi invaggats i att integritetskränkningar är nödvändiga för vår trygghet.

Denna tillvänjning har beskrivits av Benjamin Goold et al. i ”The Banality of security. The Curious Case of Surveillance Cameras” från 2013 som bygger på studier av hur övervakningskameror i Storbritannien överraskande snabbt gick från nyhet till vardaglighet. En del i denna process är att även de insatser som införs under täckmanteln ”extraordinära” vid särskilda hot i princip sedan aldrig tas bort igen. Det blir en kumulativ process där nya åtgärder ständigt införs och dessutom integreras med varandra.

Altingets gratis nyhetsbrev

Övervakningskameror är ett särskilt intressant kapitel när det gäller integritetsinskränkningar eftersom de numera lanseras som ett slags universalmedel av politiker, poliser, och kommuner som vill signalera handlingskraft samt ledarskribenter. Kamerorna presenteras som ett kinderägg med starkt positiv effekt på brottsprevention, brottsutredning och invånarnas trygghet. Tyvärr finns det inte starka forskningsbelägg för dessa goda effekter, snarare tvärtom.

De studier som gjorts är begränsade och säger inte heller något om långtidseffekter. Detta hindrar dock inte förespråkarna som kanske sett för mycket på brittiska deckare och de fantastiska brottsuppklarningar som där sker med hjälp av CCTV.

Initiativen är även internationella

Till de nationella initiativen för att vingklippa integriteten kommer dessutom de internationella initiativen. Främst från EU. De senaste veckorna har det ändå väckts en viss reaktion på det genant illa underbyggda förslaget Chat Control, vilket är glädjande, men då ska man veta att parallellt med detta så glider en ny förordning om ett europeiskt ”hälsodataområde” fram mot beslut i det tysta.

Syftet är att skapa tillgång till våra patientuppgifter inom hela Europa och då framför allt för att stödja den snabbt växande hälsomarknaden där just våra hälsouppgifter är råvaran. Detta borde verkligen föranleda en omfattande diskussion, men sannolikt kommer beslut att fattas helt utan delaktighet för medborgarna. I EU:s mastodontapparat hör ingen dig skrika.

Okej, men GDPR då? De senaste åren har det skett en massiv insats för att skapa kontroll över de oräkneliga personuppgiftsbehandlingarna som sker i alla organisationer och en helt ny arbetsmarknad har skapats inom denna hantering. Jag menar dock att det är mer en risk än ett skydd när man låter integriteten bli en renodlat juridisk fråga. I GDPR är förutsättningen att användning av personuppgifter kan ske om det finns laglig grund. Bristen i detta är att lagar alltid kan ändras och att de också kan föranleda en att tro att allt som inte uttryckligen är förbjudet är tillåtet.

Juridiken finns nedströms etiken

Jag tror, för att göra en parafras på ett ofta felaktigt tolkat citat av Antonio Gramsci, att vi behöver inse att juridiken finns nedströms etiken och att vi i dag saknar en gemensam etik när det kommer till integritet. Det finns i stället underliggande tankegångar om att medborgaren är skyldig att dela med sig av sina personuppgifter som ett nytt slags socialt kontrakt.

Tanken att individen ska vara underkastad förment kollektiva behov som en ny form av social ingenjörskonst borde vare ett problem för den som kallar sig liberal men som inte är det i dag. I stället tycks både politiker och utredare vara överens om att det inte är fel att medborgarna ska ses som objekt för skörd av personuppgifter. Det räcker att läsa utredningar och se på vilka forskningsinsatser som görs för att inse att det inte uppfattas som nödvändigt att ens försöka undvika integritetsintrång.

Att denna utveckling sker samtidigt som en global rörelse mot alltmer auktoritära styren tycks inte få förespråkarna av minskad integritet att stanna upp och reflektera.

Så grattis på födelsedagen, IMY. Jag skulle verkligen önska att ni kom med fler insatser för att återuppväcka en gemensam etisk grund där rätten att ha en privat sfär är utgångspunkten. Varje avsteg från principen måste kräva noggranna och transparenta övervägande tillsammans med insikten om att man ibland måste avstå från det som kallas för framsteg när kostnaden blir för hög.


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00