Digitaliseringsiver utan evidens och eftertanke

I juletid 2025 utgick ett påbud till 100 myndigheter från regeringen via digitaliseringsministern Erik Slottner (KD) ”att på olika sätt redovisa sitt arbete med data och AI. Syftet är att bidra till verksamhetsutveckling och höjd kvalitet genom att öka myndigheternas förmåga inom data och AI.”

En råtta-på-repet-effekt

Påbudet var en råtta-på-repet-effekt från det alldeles för kära gamla mantrat att Sverige ska ”vara bäst på” digitalisering eller valfri variant på densamma typ av AI.

Poängen med att vi ska vara ”bäst på” och inte tillräckligt bra på just digitalisering har aldrig framgått trots att den löpt som en röd tråd i olika regeringars strategier oavsett färg sedan snart ett par decennier. Den täta relationen till leverantörerna har sällan ifrågasatts trots att den utgjort en massiv påverkan.

Parallellt har Sveriges position i toppligan stadigt sjunkit.

Saknas vetenskapligt underlag

Inriktningen gick igen i den stressade utredning som AI-kommissionen åstadkom 2024. Kontentan i utredningen var att oavsett vilken form av AI det gäller (det finns ett stort problem i att behandla ”AI” som EN entitet) så är det oerhört bråttom med en intensiv tillämpning.

Ett hållbart vetenskapligt underlag för att detta ska ge utlovade massiva fördelar saknades liksom en någorlunda realistisk genomgång av risker. Redan före ministerns instruktion till myndigheterna så köpte Produktivitetskommissionen utan märkbara förändringar AI-kommissionens förslag som produktivitetshöjande.

Jag höjde på ögonbrynet av två skäl.

Att ständig inrapportering återkommande utnämnts till den onödiga byråkratins kronjuvel hejdade inte kommissionen

Dels då Produktivitetskommissionen tycks ha ställt betydligt högre krav på evidens för sina övriga förslag, dels för att ett av AI-kommissionens huvudnummer för den offentliga sektorn var – trumvirvel – årlig inrapportering om AI-utvecklingen. Att ständig inrapportering återkommande utnämnts till den onödiga byråkratins kronjuvel hejdade inte kommissionen med inriktning på produktivitet.

Bristfällig kvantitet i stället för kvalitet 

Själv tycker jag att lavinen av enkäter, self assesment och inrapporteringer mest tyder på lättja. Man vet att den här typen av insamlingar ofta håller låg kvalitet bland annat på grund av begreppsförvirring och bias. Ändå fortsätter man att utsätta viktiga verksamheter för mycket tidsödande uppgifter i stället för att själv skapa ett vederhäftigt underlag, kanske till och med genom att skicka ut forskare/utredare för djupstudier. Bristfällig kvantitet i stället för kvalitet alltså.

Jag har haft anledning att fundera över detta när jag läste Maktens maskiner: Hur stora datorer moderniserade folkhemmet, en antologi om hur stordatorer introducerades i svenska myndigheter och företag (finns även för nedladdning). 

Kontrasten mot nutiden känns slående med inriktning på styrning, planering, prioritering och metodik för utvärdering av förslagen till rationalisering, den tidens ”buzz word”. Mmm, arbetsstudier…

Till skillnad mot i Slottners direktiv är myndigheternas kärnverksamhet huvudsatsen och tekniken bisatsen. På frågan om vilken typ av kentaur man är; en som använder ett verktyg eller en som används som ett verktyg är svaret vid den här tiden självklar.

Som en skyddsåtgärd mot den dåliga användningen av AI skulle jag (litet sent) vilja utnämna 2026 till allmänbildningens år

Både den samhälleliga och den individuella lättjan i förhållandet till AI gör mig beklämd. En skräpig kvantitet är överordnad kvalitet. Inte för inte har serien Pluribus av många setts som en allegori över nutidens AI.

Använd AI till det den är bra på

För myndigheterna är det för tillfället kört. Men som individer kan vi skaffa oss agens i förhållande till AI. Som en skyddsåtgärd mot den dåliga användningen av AI skulle jag (litet sent) vilja utnämna 2026 till allmänbildningens år.

Allmänbildning är antitesen till AI, en mödosamt förvärvad resurs som ger en känsla av sammanhang, oändlig möjlighet till lateralt tänkande, nyfikenhet, integritet och kreativitet.

Allmänbildning styrs inte av amerikanska techjättar och riskerar inte att kollapsa. Låt oss frossa i serendipity, konst, musik, filosofi, läsa svåra böcker, gå på kurser utanför vårt fackområde, lära oss allt om alger, laga nya maträtter och njuta av att nyttan med det hela är oklar. Och sedan använda AI till det den är bra på.