Inför en arbetslinje för politiker

Min pappa, 88 år, ringde och berättade att han på väg hem från sin semester varit tvungen att rycka in som akutläkare eftersom en medpassagerare på flyget fick mycket svåra andningsproblem.

Han hade hanterat situationen och patienten kunde lämnas över till väntade ambulans vid landningen. Pappa var mycket nöjd. Inte bara för att patienten klarat sig utan också för att han känt att han reflexmässigt hade kvar sin yrkeskunskap och därmed kontroll över situationen.

Yrkeskunskap som trygghet

Det är ingen slump att de som kommer från krigsdrabbade områden, som min far, förstår att ett yrke möjligt att praktisera var som helst ger både frihet och integritet. Inom den svenska läkarkåren förutspås för övrigt att snart en majoritet kommer att ha utländsk bakgrund.

För att göra samtiden rättvisa skulle det behövas en Gogol eller en Balzac men i Guillous elaka krönika om beredskapsminister Carl-Oskar Bohlin (M) fastnade detta:

Många har pekat på dagens politiker endast har en sektor att gå till om de vill lämna politiken, nämligen lobbyismen

”När han som okänd civilförsvarsminister steg upp i talarstolen på Folk och Försvars årliga sammankomst i Sälen 2024 var han bara en av alla dessa okända politiker med oavslutade studier, harvande i ungdomsförbundet och värnplikt i riksdagen bakom sig.”

Trots den hånfulla tonen tycker jag litet synd om ministern.

Politikens begränsade verklighet

Många har pekat på att dagens politiker endast har en sektor att gå till om de vill lämna politiken, nämligen lobbyismen, eftersom de saknar erfarenheten av ett ”hederligt” yrke. De osunda förbindelser som måste upprätthållas med framtida arbetsgivare urholkar oberoendet även i den pågående politiska verksamheten.

Det slår mig att den cirkus i otidigheter och dåligt bemötande mot både andra politiker och mot exempelvis filmarbetare kanske ska ses som en uppvisning av meriter som bara går att sälja in i det smala segmentet politik-lobbyism.

Vi andra står som häpna åskådare till ett X-utvecklat beteende som aldrig skulle accepteras på normala arbetsplatser. Detta i kombination med anpassligheten till allehanda partidekret på grund av rädslan att förlora sin plats skapar ett klimat som knappast befrämjar en moralisk ryggrad.

Politik som uppdrag, inte jobb

Det uppdrag som politiker utför kan inte överskattas men jag tror att alla skulle vinna på att det ska ses just som uppdrag, inte ett jobb. Först då kan vi förvänta oss integritet och lyhört samspel med väljare snarare än med lobbyister. Förutom att ha en fot kvar i verkligheten måste politiker vara mentalt och praktiskt förberedda på att ta ett normalt arbete, det vill säga, att vara anställningsbara.

Förutom att ha en fot kvar i verkligheten måste politiker vara mentalt och praktiskt förberedda på att ta ett normalt arbete

Detta skulle vara en stor demokratisk fördel. Det skulle också vara personligt stärkande för förtroendevalda som då skulle få den självkänsla som min far återupplevde då han konkret såg värdet i sin kompetens.

En kompetens som existerar utan behov av att intrigera, odla nätverk eller att huka under partipiskan och en självkänsla som varar över tid.

En arbetslinje för politiker 

Det är en fälla för unga samhällsintresserade människor att bli lockade in i en politisk karriär på dessa villkor. När nu listorna sätts för nästa års val så borde partierna resonera med varje kandidat om hur viktigt det är med exit-lösningar för. Kanske säga: ”Skaffa dig ett yrke du trivs med och som du är beredd att gå tillbaka till. Det är din försäkring för att uppnå yttre och inre trygghet. Sedan kan vi diskutera politiska uppdrag”.

Att helt enkelt införa en arbetslinje för förtroendevalda där man alla har en identitet i och en erfarenhet från arbetslivet. Det skulle förhoppningsvis skapa en bättre arbetsmiljö och ett bättre samtalsklimat.

Tanken på att möta sina arbetskamrater efter man gjort en extra svängig undanflykt eller ett osakligt personangrepp skulle för många ha en återhållande effekt.