Vi måste sluta betrakta politiskt engagemang som något subversivt

När jag gick på högstadiet var min samhällskunskapslärare kommunstyrelsens centerpartistiska ordförande. I dag skulle han med all säkerhet varit ett kommunalråd som tillbringade merparten av sin tid i kommunhuset men då var en inte alldeles välartad högstadieskola hans vardagsarena. Vi hade en hel del duster men det berodde inte på hans politiska engagemang, det hörde till vanligheten att lärarna var politiskt aktiva.

Min lärare i fysik var moderat, det fanns förstås ett antal folkpartister och en del sossar. Likadant var det när jag gick på gymnasiet. Även om jag inte delade mina lärares politiska åsikter upplevde jag inte att de försökte pracka på oss elever sina åsikter. Kanske gav det till och med en viss trygghet att man visste från vilken utgångspunkt ens lärare såg världen och att de tyckte det var värt att lägga ned en del av sin fritid på att förbättra den världen.

Det sågs definitivt inte som någon nackdel att företräda ett parti i kommunfullmäktige och samtidigt arbeta i skolan. Då var skolan fortfarande statlig men det var kommunerna som var huvudmän och lärarna var anställda av kommunerna. Ändå kunde de som lärare sitta och ha åsikter i fullmäktige om sin arbetsgivare.

Engagemang ifrågasätts i ett förskjutet samhällsklimat 

Engagemang ansågs både som något självklart och som adlande för människan. Annat är det i dag då samhällsintresse framställs som något subversivt, i alla fall för offentliga tjänstepersoner. Det verkar som engagemanget genomgått en professionaliseringsprocess och nu ses som något som endast ska utövas av de som har betalat för det. I alla fall av dem som får betalt för det.

Tjänstepersoner kallas ”aktivistiska” oavsett om de engagerar sig i klimatfrågor på sin fritid eller följer de regler som regeringen har beslutat ska gälla för deras myndighet. Det senare fallet kan kallas Lex Sida.

Demokrati är ingen tebjudning, samhällsengagemang kommer alltid att utmana makten

För tillfället är det framför allt Sverigedemokraterna som lever efter sitt auktoritära DNA. Dock blev jag redan på 1990-talet utskälld av en sosse i maktposition i det landsting där jag då jobbade för att jag utifrån min funktion och professionella kompetens hävdade att offentlighetsprincipen skulle efterlevas även när det var obekvämt. Politikern avslutade med att skrika: ”ni tjänstemän ska inte ha åsikter!”.

Det blir besvärligt för tjänstepersoner när lagstiftning och regleringsbrev uppfattas som personliga åsikter.

Vilken typ av demokrati vill vi ha?

Att engagemang betraktas som något negativt får också hjärtskärande konsekvenser, som när Greta Thunberg i en intervju säger att hon accepterat att hon inte kommer att leva så länge med tanke på alla hot som riktas mot henne. För mig framstår det som två viktiga frågor att reflektera över i detta sammanhang.

För det första kommer vi alla alltid att ha åsikter oavsett om vi visar upp dem eller inte. I vilken mån åsikterna påverkar hur vi utför våra arbetsuppgifter är ytterst oklart, personligen är jag övertygad om att det är ens professionella roll som helt dominerar.

För det andra uppstår frågan om vi vill ha en deltagardemokrati där det pågår åsiktsbildning och andra påverkande aktiviteter hela tiden eller en ren valdemokrati där väljarna sover mellan valen. I Sverige har det förstnämnda varit idealet under lång tid, därav våra många folkrörelser. Håller vi nu på att svänga om mot en valdemokrati?

Partier, värna de jobbiga typerna 

Personligen tror jag att det starka samhället byggs bäst i en deltagardemokrati där engagemanget ses som en dyrbar samhällsresurs. Ska vi få några deltagare i demokratiarbetet måste engagemanget förstås uppmuntras och inte som nu läggas under en allt tyngre blöt filt av tystnadskultur. Redan i dag har flera partier svårt att rekrytera till sina listor och desto svårare kommer det att bli ju snabbare rekryteringsbasen minskar, det vill säga då engagemanget blir allt mer av bristvara.

Demokrati är ingen tebjudning, samhällsengagemang kommer alltid att utmana makten. Det är jobbigt för de som har makt men samtidigt kan det vara extra viktigt ett valår att betänka att det är det som utgör en levande demokrati.

En uppmaning till partierna är därför att värna i stället för att näpsa de jobbiga typerna som bryr sig. Utan dem skulle vi inte ha några val och du ingen post.