Slit och släng-byggandet skapar sämre städer

Vi river ut fungerande kök och slänger fönster som kunde hålla i generationer, och vi kallar det renovering. Det är slöseri med resurser, pengar och kulturarv. Det händer för att systemet uppmuntrar det – men incitamenten kan förändras, så att skatter, hyressättning och byggregler gynnar varsam renovering i stället.

Fullt fungerande kök rivs ut

Det talas mycket om hållbart byggande. Men i praktiken ser vi ofta något annat. Fungerande inredning skrotas. Portar och träfönster som hade kunnat hålla i flera decennier till ersätts med plåt och plast. Fasader målas med miljöfarliga plastfärger som på sikt skadar byggnaden. Det sker inte för att det alltid behövs, utan för att det är enklare – och ibland för att det uppfattas som tidsenligt. Men det är svårt att kalla det hållbart, varken ekonomiskt, miljömässigt eller kulturhistoriskt.

Byggsektorn genererar nära 40 procent av allt avfall i Sverige – 13,6 miljoner ton år 2022. Sedan 2014 har avfallsmängderna ökat med över 50 procent. Boverket konstaterar att mycket av materialet skulle kunna användas längre. Det är inte en naturlag – det är ett resultat av hur systemet är utformat.

Fullt fungerande kök och badrum rivs ut i svenska hyreslägenheter – inte för att de är uttjänta, utan för att det ofta är mer lönsamt att ersätta än att renovera varsamt. Med vår hyresreglering krävs omfattande åtgärder, som räknas som standardhöjande, för att motivera högre hyror. Varsam renovering och bevarande ger inte samma utfall. Det skapar fel incitament.

Samma logik gäller i det lilla. Rot-avdraget – tänkt att uppmuntra underhåll – gynnar i praktiken utbyten snarare än reparationer. Ett träfönster som renoveras måste ofta transporteras till verkstad och kvalificerar då inte för avdrag. 

Bevara kulturhistorien

Systemet premierar slit och släng – även när den enskilde vill göra rätt. Det påverkar våra städer. När material, proportioner och detaljer förändras förlorar byggnader sina uttryck. Fasader tappar detaljer, uttryck och själ. Gradvis urholkas kompetensen om hur man bygger hållbart och restaurerar – både i branschen och hos beställarna. Utan kunskap om vad som är möjligt sänks förväntningarna, och efterfrågan på det varsamma alternativet uteblir.

När material, proportioner och detaljer förändras förlorar byggnader sina uttryck

Men det finns alternativ. Alltfler fastighetsägare använder varsamma arbetssätt och byter bara ut det som är uttjänt. Stockholmshem lyfter exemplet Solberga och Svenska Bostäder har prisats för sin policy om varsam renovering. Resultatet är mindre avfall, lägre resursanvändning, en bevarad kulturhistoria – och mer pengar och jobb på plats i Sverige, för hantverkare och lokala företag.

Hyresgäster i flera Stockholmsfastigheter har prövat att få behålla sina gamla, funktionella kök med stöd av miljöbalkens avfallshierarki. Miljöförvaltningen lämnade nyligen ett av klagomålen utan åtgärd – inte för att hyresgästerna hade fel i sak, utan för att renoveringen hade kommit för långt i processen. För att en praxis ska kunna etableras behöver liknande ärenden nå Länsstyrelsen i tid – och det kräver att lagstiftningen används tidigare i processen.

Gör om regelverket

Ambitioner räcker inte utan rätt förutsättningar. Regelverken måste aktivt stödja långsiktighet. Vi efterlyser tre konkreta förändringar.

• Rot-avdraget bör ses över för att främja renovering och återbruk i stället för att straffa den som väljer att bevara. En genomlysning av hur hållbart byggande kan gynnas skattemässigt är motiverad.
• Miljöbalkens avfallshierarki bör användas konsekvent som tillsynsverktyg vid renoveringar. Funktionsdugligt material ska inte få kasseras utan prövning. En praxis kan förhoppningsvis etableras genom miljöförvaltningarna och länsstyrelserna – och om det inte sker bör lagstiftaren förtydliga regelverket.
• Hyresregelverket bör kopplas till faktisk förslitning – inte till standardhöjningar som drivs av ekonomiska incitament snarare än omsorg om fastigheten. Varsam renovering ska löna sig.

Bygg mer och förvalta klokt

Bransch, beställare och utbildningsansvariga har dessutom ett ansvar att säkerställa rätt kompetens. Byggnadsvård hör inte hemma på museer, utan på den aktiva byggmarknaden.

I dagens debatt hörs krav på sänkta byggnormer för att öka byggtakten – i stället för att komma åt marknadsmisslyckanden orsakade av hyresreglering och oligopol. Det är fel medicin. Problemet är inte för höga kvalitetskrav, utan att kvalitet nedprioriteras och att kompetensen att göra rätt har urholkats.

Vi behöver bygga mer. Men vi behöver också bygga bra och förvalta klokt det vi redan har. Omsorg om ändliga resurser och kulturhistoriska värden måste vägas in, inte bara kvadratmeter och produktionskostnad. Det gäller i Stockholm – och i hela Sverige.