När politiskt anställda kommer från lobbyföretag måste staten visa integritet

Det sista regeringssammanträdet för jul är ofta intressant. Viktiga beslut hamnar lätt i medieskugga när de kunniga journalisterna är på väg till en välförtjänad ledighet.

Så var det även den 22 december i fjol, när Statskontoret fick i uppdrag att göra en översyn av Naturvårdverket. Den ska vara klar den 8 november i år. Att vid behov ”ompröva relevanta delar av myndighetens uppgifter eller att föreslå att uppgifter ska flyttas till annan myndighet” ingår i beställningen, liksom att analysera hur ”dialogen med näringslivet” fungerar.

Från ett perspektiv är uppdraget inte särskilt märkligt. Det har gjorts översyner av Naturvårdverket tidigare och nu har förutsättningarna förändrats, bland annat genom klimatfrågornas ökade tyngd. Men regeringen Kristersson får också chansen att styra om arbetet.

Den nära sammanflätningen mellan politik, intresseorganisationer och public affairs-bolag bär med sig risker både för demokratin och för samhällsekonomin.

Regeringen kan i samråd med Sverigedemokraterna tillsätta en chef de gillar med ändrat uppdrag, eftersom förordnandet samtidigt går ut för nuvarande generaldirektören Björn Risinger. Kanske kommer det också en översyn av Kemikalieinspektionen, som länge varit i skottgluggen för branchorganisationen IKEM och som före jul fick skärpta krav att förenkla för industrin.

Tillfälle för Svenskt Näringsliv att få igenom sin agenda

Detta är bara ett inslag i en större bild. Jag har skrivit om svensk miljöpolitisk historia i boken Miljöframgångar. Det finns många exempel på hur politiker och skickliga tjänstepersoner lyckats driva igenom reformer när tiden varit den rätta. Ofta har det skett trots motstånd från industrins branschorganisationer.

Nu tycks motsvarande tillfälle ha kommit för Svenskt Näringsliv och branschorganisationerna att få igenom sin agenda. Tidöpartierna har en majoritet i riksdagen, vilket öppnat vad statsvetare brukar kalla ett möjlighetsfönster på vid gavel.

Sverigedemokraternas syn på klimat- och miljöpolitiken har förstås betydelse. Men från ett analytiskt perspektiv ska man inte underskatta hur Svenskt Näringsliv strategiskt drivit sina frågor under lång tid.

Ta klimatpolitiken till exempel. Att minska utsläpp utomlands i stället för åtgärder i Sverige har länge varit organisationens linje. Nu är det svensk politik genom Tidöpartiernas klimatöverenskommelse och regeringens handlingsplan.

Miljöbalken ses över och lagstiftningen som skyddar värdefull natur försvagas. Inom EU driver Sverige att det ska finnas färre regler som företag måste följa, en del av den konkurrenskraftsagenda som Svenskt Näringsliv tog initiativ till.

Principiellt tveksamt hur förändringarna sker

Att intresseorganisationer driver sin linje och att en majoritet i riksdagen genomför sin politik är en del av demokratin. Däremot är det principiellt tveksamt hur förändringarna sker.

John Hasslers snabbutredning om klimatpolitiken blev inte ordentligt remissbehandlad. Sakfelen i jämförelsen mellan EU:s och Sveriges klimatmål kunde därför inte granskas på vanligt sätt innan regeringen presenterade sin skrivelse till riksdagen. Samma sak med löftet om kreditgarantier till kärnkraften på gigantiska 400 miljarder kronor. Ingen remissbehandling.

Dessutom finns det risker med dold påverkan.

Förvaltningen måste visa integritet

Strax före jul 2022 tog regeringen ett annat beslut, som inte blev särskilt omskrivet. Tillsättningen av en person med Johan Jakobssons bakgrund som statssekreterare hos statsministern hade väckt mer uppmärksamhet i andra länder. Han har varit vd för Nordic Public Affairs, som enligt media har haft uppdrag åt Svenskt Näringsliv, där Jakobsson för övrigt själv varit chef för opinionsbildningen.

Flera andra kommer direkt från lobbyföretag med hemliga kunder inom miljö- och energiområdet, eller från Svenskt Näringsliv. Det är säkert skickliga personer, men den nära sammanflätningen mellan politik, intresseorganisationer och public affairs-bolag bär med sig risker både för demokratin och för samhällsekonomin.

Då blir det särskilt viktigt att den statliga förvaltningen i övrigt visar integritet. Inte minst expeditions- och rättscheferna i Regeringskansliet, en ibland underskattad stöttepelare för demokratin.

Och statsvetare liksom medier borde ha en given uppgift i att skildra hur systemskiftet i miljöpolitiken sker.