Förvånansvärt mild dom från konstitutionsutskottet

När pandemin bröt ut måste undersköterskorna i äldreomsorgen arbeta utan ordentlig skyddsutrustning. Det dröjde länge innan visir och munskydd var en självklarhet.

Många dödsfall och arbetsskador hade gått att undvika om krishanteringen kommit i gång tidigare. Covid-19 har slagit särskilt hårt mot de allra äldsta, mot människor i lågavlönade yrken och mot bostadsområden med trångboddhet.

Förvånansvärt milt från KU

Redan tidigt under 2020 stod det klart att tillgången till skyddsutrustning och sjukvårdsmaterial var en kritisk faktor. Det skriver konstitutionsutskottet i sitt enhälliga granskningsbetänkande (pdf). Ansvaret för tillräcklig utrustning för hälso- och sjukvård och omsorg faller på regionerna och kommunerna, konstaterar utskottet, men säger också att regeringen behövde vidta åtgärder snabbt.

Kontrasten är stor mot tsunamin 2004, då ett par dagars dröjsmål i krishanteringen ledde till stenhård kritik

Ändå är utskottet förvånansvärt milt i sina slutsatser på denna punkt.

Ingen tydlig kritik av regeringen när det gäller bristen på tidig varning, trots att det är en central uppgift för Kansliet för krishantering i justitiedepartementet. Generaldirektören Dan Eliasson berättade ändå för KU hur MSB ringde i varningsklockorna i början av februari 2020. Då gick det fortfarande att köpa skyddsmaterial och förbereda äldreboendena.

Tidiga varningar ignorerades

”Att det brast i inledningen av pandemin, på flera plan, har ingen förnekat”, skrev nyhetsbyrån TT inför KU:s betänkande.

Det är en sanning med modifikation. Folkhälsomyndigheten har till exempel försökt vifta bort hur man stoppade MSB:s försök att få igång beredskapen. Två uppmärksammade böcker om pandemin, Flocken av Johan Anderberg och Pandemier! av Amina Manzoor, hoppar i stort sett över den bristande krishanteringen under februari, och nämner inte de varningar som faktiskt fanns.

Medierna tonade ned riskerna

Kontrasten är stor mot tsunamin 2004, då ett par dagars dröjsmål i krishanteringen ledde till stenhård kritik från både KU och den kommission som Johan Hirschfeldt ledde.

Vad beror dessa dubbla måttstockar på? Det går inte att bortse från mediernas roll. Redan på Annandagen 2004 var redaktionerna nedringda av oroliga anhöriga till svenskar i Thailand. Det skapade ett försprång till Regeringskansliets yrvakna krishantering. Efter några dagars lågmäldhet anslöt oppositionen till kritiken.

Med pandemin var det annorlunda. Många redaktionsledningar valde att tona ned riskerna i början, kanske brända av kritik efter svininfluensan. Det fanns röster som varnade, men först i mars 2020 började granskningen på allvar. Partierna utanför regeringen hade sällan några avvikande uppfattningar under de första månaderna.

Partipolitik skymmer lärdomarna

Nu kan vi läsa partipolitiskt färgade utspel om graden av allvar i KU:s kritik. Det är knappast förvånande.

Det är inte säkert att Coronakommissionen uttrycker sig lika milt om bristen på tidig varning som KU.

Redan den märkliga fixeringen under utfrågningarna vid frågan om regeringen beslutat en strategi eller ej har en sådan karaktär. Debatten lär också fortsätta om regionernas och kommunernas ansvar, som är stort. Men viktigare än partipolitiken är att vi lär inför framtiden.

Då är inte minst förmågan att agera snabbt avgörande.

Coronakommissionens dom kan bli skarpare

Mikael Damberg kan som ansvarigt statsråd redan nu sjösätta en offentlig översyn av hur Regeringskansliets krisorganisation fungerat över tid, sedan nyordningen 2008. Han kan också visa, genom utnämningar och annat, att regeringen tar bristerna i februari 2020 på allvar och tänker se till att systemet för tidig varning fungerar bättre i framtiden.

Coronakommissionens nästa delbetänkande kommer några dagar före den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg i november. Slutbetänkandet om bland annat Kriskansliets arbete blir offentligt bara några månader före valet 2022. Det är inte säkert att Coronakommissionen uttrycker sig lika milt om bristen på tidig varning som KU.

Goda sakskäl talar för att regeringen bör ta egna initiativ till att snabbt och offentligt stärka krisorganisationen. Även partistrateger borde se det behovet.