Så möter vi hotet från biologisk krigföring

Sverige behöver en regering som tar hot om smittsamma sjukdomar på allvar, för detta är frågor som oroar oss. Det framgår inte minst av en enkät som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) riktade till allmänheten under förra året. I enkäten fick de svarande bedöma olika händelser som skulle kunna inträffa i Sverige under de närmaste åren. Resultatet visar att nära två tredjedelar bedömde att landet skulle kunna drabbas av en omfattande epidemi och andelen som trodde att vi i så fall skulle få hjälp från andra länder var under hälften (43 procent).

Förmågan måste utvecklas

Den tilltagande oron för smittor och låga tilliten till hjälp från omvärlden är oroväckande. Naturligtvis färgas svaren i nuläget av coronapandemins utbredning som antas vara naturligt förorsakad. Men vad händer om en biologisk smitta sprids medvetet?

I dessa fall måste Sverige rusta sig för att kunna möta eventuella hot i form av smittor som används i biologisk krigföring, men också då det gäller den säkerhetsanalytiska förmågan på området. Att det finns flera högrisklaboratorier runt om i världen ökar faran för att olika former av biologiska vapen kan spridas och hamna i fel händer.

Socialministern själv fortsätter envist hävda att beredskapen mot hälsohotet generellt var god och att hon fortsatt är stolt, trots de tragiska dödssiffrorna.

Internationellt och på EU-nivå finns ett ökat fokus på det arbetet, något som vi också måste bygga upp i Sverige. I dag finns Totalförsvarets skyddscentrum, SkyddC, i Umeå som arbetar för att ge Försvarsmaktens övriga insatsorganisation bästa möjliga förutsättningar att lösa sina uppgifter även om de utsätts för så kallade CBRNE1-vapen (Chemical, Biological, Radiological, Nuclear and Explosive).

Det är bra, men förmågan och forskningen på området behöver fortsätta att utvecklas. Omvärldsutvecklingen och de ökade terrorhoten kräver ett starkare skydd och försvar. Första linjens personal med räddningstjänst, försvar och polis måste skyddas, få utbildning och ha tillgång till rätt utrustning för att skyddas från potentiella angrepp.

”Ingen anledning till oro”

Frågan om Sveriges beredskap vid allvarliga biosmittor är dock inte ny. Redan i maj 2019 ställdes frågor till socialminister Lena Hallengren (S) om den svenska strategin på området. Ministern förklarade och försvarade sig med att det inte finns anledning till oro. Men föga anade vi då att en coronapandemi snart skulle brisera. Och efter Coronakommissionens rapporter kan man konstatera att regeringens planer för att skydda befolkningen och i synnerhet våra äldre blev ett fatalt misslyckande. Sorgesamma siffror talar sitt tydliga språk.

Regeringen har erkänt att den svenska modellen inte varit helt lyckosam. Men så långt som att ta ansvar för sitt misslyckande vill man inte gå. I stället har man skyllt ifrån sig på tidigare regeringar, kommuner, regioner, myndigheter, med flera. Socialministern själv fortsätter envist hävda att beredskapen mot hälsohotet generellt var god och att hon fortsatt är stolt, trots de tragiska dödssiffrorna.

Allvarlig kritik mot svenska strategin

I dag vet vi att det inte räckte med socialministerns försäkringar om hur väl den svenska beredskapen fungerar mot globala smittor. Därför hoppas vi att den nyligen utgivna rapporten från Kungliga vetenskapsakademin, som lägger fram 16 rekommendationer till regeringen, tas ad notam. Där påtalas bland annat vikten av snabb etablering av testning, smittspårning och användning av munskydd. I sin slutsats skriver de också att ”den svenska pandemistrategin sannolikt har bidragit till Sveriges avsevärt högre smitto-, sjuk- och dödstal jämfört med Danmark, Norge och Finland”.

Detta är allvarlig kritik som måste leda till åtgärder. Beredskap för att möta framtida hot kräver mer forskning, omvärldsbevakning och relevanta beredskapslager. Men framför allt behövs en regering som tar hotet om smittsamma sjukdomar på allvar och som vill lära av sina misstag.