Har ni tackat oss rättshaverister tillräckligt?

Det började med en radondosa. Eller nej, det började sannolikt inte med att radondosorna låg i ett kuvert på hallgolvet, men det är ett tydligt minne. Jag var i 20-årsåldern, bodde i en hyresrätt i Göteborg och värden ville bli av med huset innan stambytet skulle genomföras, därför var processen inledd att ombilda till bostadsrätter. Jag trodde att dosorna var en del av förarbetet. Man kan väl inte sälja ett radonhus utan att meddela det, eller?

”Hur fan pallar du?” undrade någon, och inte på det beundrande sättet.

Men dosorna skulle inte till mig. De var menade för grannfastigheten som hade en annan hyresvärd. Jag undersökte saken och fick klartecken att fortsätta. Jag mätte. Efter några månader skickade jag in dosorna för analys och blev varse villkoren mina grannar och jag levde under.

Jag blev Radon-Agnes

Jag skrev ett upplysande anslag och fäste på insidan av tvättstugedörren. Mätresultat, gränsvärden, riskgrupper, förvaltarens namn och telefonnummer, mitt namn och telefonnummer. Hyresvärden tvingades genomföra en omfattande radonsanering före ombildningen. En kort period var jag ”Radon-Agnes” med hela huset.

”Hur fan pallar du?” undrade någon, och inte på det beundrande sättet.

För ett tag sedan uppmärksammade jag Traderas kundtjänst på en bugg vid betalning med Swish. Det står att betalningen inte har gått igenom, fast den har gått igenom, med den möjliga effekten att man väljer ett annat betalsätt och betalar en vara två gånger. Kundtjänst svarade att de skulle ta upp det på möte. Problemet kvarstår idag, men jag försökte i alla fall.

Häromdagen pratade jag med en vårdinrättning om hur många avbokningar med kort varsel de lär missa när avbokningar är knappval 9, och de åtta dessförinnan går till de olika klinikerna. Det verkar rationellt att trycka 4 för allmänläkare om man ska avboka allmänläkare, eller hur? Men tiden man får för uppringning ligger efter tiden man måste avboka. ”Om ni har problem med att patienter uteblir utan förklaring kan detta vara en faktor” sa jag, till marginell glädje hos sjuksköterskan i luren.

När lamporna på gångbanan slocknar tänds de snart igen. Den nedskräpade återvinningsstationen städas i rekordfart. Lekplatsens slitna utrustning lagas redan imorgon. Gissa varför.

Det finns fler av oss

En av mina familjemedlemmar är som jag fast ännu bättre/värre. Bara det senaste året har han engagerat sig i att få Mälartåg respektive Trafikverket att visa rätt tågtider, Polismyndigheten att förtydliga passformuläret och Länsförsäkringar att ge korrekta hänvisningar till Anticimex på sin hemsida. När man delar information för ett tåg eller en station från Trafikverket ändras den inte längre per automatik till Stockholm, fast man försöker dela information om exempelvis Göteborg. Detta för att Trafikverket hittade felet i koden efter att min familjemedlem hade kontaktat dem. Ingen hade anmärkt på felet på tio år. Undrar hur många som hade stört sig.

Bland hans tidigare bedrifter finns en förflyttning av trafikskyltar vid Chalmers, för att gångtrafikanter skulle få bättre möjlighet att se bilarna. Hans vänner kallar skyltarna för ”Joelskyltar” eftersom han heter Joel. Joels motto är: Om man stöter på friktion och kan se var den finns, då har man, som god medborgare, skyldighet att meddela det.

Vi är samhällets korrekturläsare

Hans motto besparar andra bekymmer och lidande, men de enda som verkar tycka om oss är vi själva. Och med vi menar jag samhällets korrekturläsare, som ständigt är beredda att rycka in för att åtgärda vardagens störningsmoment. Vi verkar oftast utan anslag i tvättstugan eller på Facebook: i det tysta, på vår kammare, på egen hand med telefon och mejl. Om det krävs fax hittar vi en fax. Vi gör det för att det är rätt, när något är fel.

Men samhället, som vi försöker förbättra, vill hellre acceptera buggarna och arbeta runt dem, med följd att problemen bara blir värre i förlängningen. Silvertejpsmetoden. Vem vill ta på sig att ändra knappvalen? Vad spelar det för roll? Orka! Vem bryr sig? Hur fan pallar ni?

Man kallar oss rättshaverister, man kallar oss autister, vi är envisa pedanter, regelstyrda och småaktiga. Men vad händer om vi slutar? Tar ni över då?

Rannsaka er själva. Har ni tackat oss tillräckligt?