Frågan som aldrig ställs: Bör ett barn vara en present?

Sveriges Kvinnoorganisationer har i den färska rapporten ”De osynliga” kartlagt hur svenska medier hanterar ämnet surrogatmödraskap. När man läser skulle man kunna tro att den svenska journalistkåren består av ett gäng libertarianer. Så ovilliga är de största mediehusen att behandla frågan som något mer än livsstil och nöje.

Enligt Sveriges Kvinnoorganisationer rapporterar 70 procent av inslagen och artiklarna om surrogatmödraskap på ett normaliserande sätt, och enbart nio procent lyfter frågan kritiskt. Detta trots att det normala i EU är att surrogatmödraskap är förbjudet samt faktumet att kvinnor som anlitas i många fall lever i utsatthet, avtalar bort grundläggande rättigheter eller skadas fysiskt såväl som psykiskt. Inte heller när kvinnor har dött eller när det avslöjas att kvinnor har utsatts för trafficking och tvång i samband med surrogatmödraskap leder det till kritisk rapportering.

Förbudet nämns en minoritet av fallen 

Att surrogatarrangemang inte är tillåtna i Sverige nämns i en minoritet av de undersökta fallen (40 procent). Surrogatmödrarna och deras livssituation behandlas sällan (22 procent). Inte heller kommer de till tals. Det gör de däremot de svenska beställarna, i tv-soffor, radio och reportage. När problem uppstår beror det på att Sveriges regler är dumma, inte på att en svensk har satt sig i en dum situation. På slutet är alla lyckliga.

Rapporten konstaterar:

”Sammantaget visar vår granskning att rapporteringen om surrogatmoderskap ofta sker på de beställande föräldrarnas och surrogatindustrins villkor. Den inramning som media ofta förmedlar leder till att handeln med kvinnor och barn legitimeras. Detta riskerar i förlängningen att bidra till att understödja efterfrågan på surrogatarrangemang.”

Redan nu hör jag någon invända: ”Om du hade varit barnlös själv hade du fattat”. Bland annat det argumentet har jag avhandlat i en annan krönika.

Inga följdfrågor ställs 

Jag har också noterat en ny genre. Det är reportage om svenska kvinnor som, till skillnad från i utlandsarrangemangen, blir gravida med sitt eget ägg och bär sitt på alla sätt egna barn för att efter förlossningen ge bort det till ett barnlöst par. För att vara snälla. I en artikel i en lokaltidning nämns att kvinnan inte vill ha någon kontakt med sitt barn. Kvinnan har andra barn, som alltså inte kommer få ha någon kontakt med sitt syskon. Ingen följdfråga ställs. Ingen fundering om att separera bebisar från sina familjer för att vara en schysst person. Det är bara ett av flera liknande exempel.

Att kommentarsfälten fylls av hjärtan och regnbågar från människor som aldrig har gjort en konsekvensanalys i sina liv är en sak. Journalisterna lallar med. Varför?

Så kan kvinnor som lämnar bort sina barn, inte för att de måste utan för att de vill, skrivas om till självuppoffrande hjältar som ”skänker” bort sina barn. Ett annat ord som kan användas är ”överger”. 

En hel kultur föraktar män som sätter barn till världen och överger dem. När kvinnor gör det för vuxnas skull är det vackert och ädelt. Att kommentarsfälten fylls av hjärtan och regnbågar från människor som aldrig har gjort en konsekvensanalys i sina liv är en sak. Journalisterna lallar med. Varför?

Frågan behandlas med konstiga silkesvantar 

Klart jag fattar att ovanliga berättelser och levnadsöden är spännande, så jobbar alla journalister inklusive jag själv dagligen. Likaså gillar vi lyckliga slut. Barnhistorier är mysiga. Bebislycka! Sedan har vi den mer fläckvisa ambitionen att belysa de problem som svenskar skapar när de ägnar sig åt reproduktiv handel i utlandet, som bebisar utan medborgarskap och beställare utan rättsligt föräldraskap. Eller bebisar fast i brinnande krig, som i fallet Ukraina.

Frågan är pikant, men den behandlas med konstiga silkeshandskar, vilket också framgår med tydlighet i Sveriges Kvinnoorganisationers rapport.

När kvinnor och andra män köper graviditeter från kvinnor i ekonomisk utsatthet, i länder där det är tillåtet, är mediernas dörrar vidöppna. Och det är surrogatagenturernas och beställarnas version som berättas.

När män köper sex från kvinnor i ekonomisk utsatthet, i länder där det är tillåtet, är det ändå inget de kan tala öppet om i reportage. När kvinnor och andra män köper graviditeter från kvinnor i ekonomisk utsatthet, i länder där det är tillåtet, är mediernas dörrar vidöppna. Och det är surrogatagenturernas och beställarnas version som berättas.

I allt det här, i alla artiklar och inslag om de lyckliga svenska paren som kunnat bilda familj för att de tillhör världens grädda, de olyckliga och oroliga som fått problem med regelverk, de längtande, de barnlösa, de som har så mycket kärlek att ge, om kändisarna samt i de få artiklarna om de utländska kvinnorna som bär ett barn under sitt hjärta med allt vad det innebär, föder det och sedan lämnar bort det saknar jag grundläggande frågor:

• Vad är en graviditet? Kan en kvinna vara bara ett kärl, en livmoder, en ”barnvakt” – eller betyder graviditeten något mer för det barn som skapas?

I artiklarna om de svenska kvinnor som i godhetsiver ”skänker” bort sina egna barn är det fler frågor som aldrig ställs:

• Vad är ett barn? Är ett barn en människa? Kan en människa vara en present? Bör en människa vara en present?