Den rationella oron för att vården inte ska ta dig på allvar

Jag gör en sökning på begreppet ”hälsoångest”. Det ger bland annat följande träffar.

Internetpsykiatri: ”Hälsoångest är en stark och ihållande oro för att själv ha eller kommer att [sic] drabbas av allvarlig sjukdom.

Oron är överdriven jämfört med den verkliga sjukdomsrisken eller de kroppsliga symptom man upplever.

Oron för sjukdom kan väckas av en mängd olika saker. För många med hälsoångest kan det till exempel räcka att läsa om sjukdomar eller se ett TV-program om döden för att känna oro.”

Kry: ”Hälsoångest betyder att du har en återkommande, irrationell ångest och oro över att vara sjuk eller drabbas av allvarliga sjukdomar.”

Moa försöker att inte gräma sig över tiden som förlorades, och hoppas överleva tills barnen tar studenten om tio år.

Doktor.se: ”Vanliga besvär som huvudvärk eller magont kan då tolkas som tecken på cancer eller andra allvarliga sjukdomar. Tillståndet kallades tidigare för hypokondri.”

Moas trötthet var cancer

Jag gör denna sökning för att jag har läst ett reportage i Svenska Dagbladet, en del av artikelserien ”Stoppa huvudet i sanden”, som handlar om att undvika saker som väcker obehag och oro. Denna artikel handlar om Moa, som upplevde förlamande trötthet och andfåddhet, och inte blev bättre trots att hon lade om kost och motion. Det framgår att Moa hade tidigare erfarenheter av att avvisas av vården, vilket gjorde att hon drog sig för att söka vård.

Moa säger: ”Som millennial, kvinna, arbetande och småbarnsförälder får man ofta höra att man klagar för mycket eller inbillar sig och inte borde belasta det allmänna med onödigheter. Jag tror att många kvinnor i min ålder och sits vill utesluta allt man kan göra själv för att slippa höra att man är utbränd eller behöver röra på sig mer.”

När Moa till slut sökte vård fick hon höra att hon behövde vila. Sedan fick hon höra att hon hade ångest. Efter 1,5 års sjukskrivning fick hon i stället veta att hon hade cancer, i lungan, ryggraden, bröstkorgen, lymfkörtlarna och hjärnan. Prognosen var att hon hade ett halvår kvar att leva.

Sedan byter artikeln spår, och en psykolog uttalar sig om varför människor undviker att söka vård. Han berättar om hälsoångest, om hypokondriker och om att även människor med befogad oro lätt fastnar i undvikande beteenden. Moa försöker att inte gräma sig över tiden som förlorades, och hoppas överleva tills barnen tar studenten om tio år.

Sedan är artikeln slut.

Det handlar inte om att stoppa huvudet i sanden

Moa själv kanske tycker att hon stoppade huvudet i sanden, och om det är hennes upplevelse respekterar jag det. Men artikeln har ett grundläggande problem: Den handlar inte om det. Artikeln handlar om problem i vården, mer än om problem hos Moa. Hon har sökt vård upprepade gånger, och hon har agerat utifrån sina levda erfarenheter.

Rekommenderad behandling för hälsoångest är KBT. Men det var inte primärt KBT som Moa behövde. Hon behövde cancerbehandling och den fördröjdes på grund av sjukvårdens bemötande och felaktiga diagnoser. Ändå ligger fokus på hennes individuella ansvar. Det som artikeln egentligen beskriver är misstro, ovilja att utreda, stereotypa uppfattningar och det som därav blir effekten hos den drabbade – sjukvårdsångest, det vill säga den rationella oron att inte bli tagen på allvar.  

Så många, så otroligt många, som har hört budskapen att patienter söker vård i onödan, kräver för mycket, utreds för länge, inte hör hemma på akuten, inte ska kontakta nätläkare, inte ska utarma välfärden med privat vård och inte ska söka utomlands för där finns bara skojare och bedragare, men ändå inte får tid eller en vettig bedömning i primärvården. Så många som går med sin trötthet, sin yrsel, sin andnöd, sina hjärtslag, sin värk, sitt födelsemärke, sin konstiga blåsa och sina blödningar och inte vill vara till besvär, för att de tidigare har fått veta att det är just besvärliga de är. Ibland dör människor, för att de inte vill vara till besvär. Ibland fortsätter de att söka, men dör i väntan på hjälpen.

Jag säger inte att det alltid är lätt för sjukvården. Jag säger däremot att ”hälsoångest” är ett begrepp med marginellt värde i sammanhanget.

Kalla saker för deras rätta namn

Jag tänker på människor som jag har skrivit om tidigare: Flickor med endometrios, som skickats till BUP för ”social ångest”, vilkas föräldrar har slutat tro på sina barn för att vårdens ord väger så tungt. Jag tänker på kvinnan som hade buken full med blodproppar och nervskador, men skickades till stressmottagning.

Jag tänker på min väns sambo, som inte ens fick ta ett blodprov när han var onormalt trött. Däremot fick denna elitidrottare rådet att motionera. Min vän tvingade honom att söka vård igen. När hans hjärta till slut undersöktes inledde läkaren med: ”Såg du nyhetsinslaget om att det är så många som söker för onödiga saker?”

Sedan hittade de blåsljudet. Nu ska han opereras omgående för en hjärtsjukdom som hade tagit livet av honom om den inte hade upptäckts.

De var alla sjuka, men de avfärdades och de stod länge utan adekvat vård. Det var vad som hände, och så kallar man saker vid deras rätta namn.

Förkylningar i akutrummen, klena ungdomar och motion och kost som bot på allt. Hälsoångest och hypokondri. Så går visan för dagen.

I den sjukes verklighet är det oerhört nedbrytande att veta att kroppen är sjuk men i bästa fall mötas av huvuden på sned och ett milt, överseende leende, i värsta fall direkt fientlighet och anklagelser. Och så vidare till nästa, om man nu orkar, om man nu har råd, trots att man vet hur illa sett det är med ”doktorshopping”, för vad gör man, när man vet att de har fel och man vill leva och ha mer i sitt liv än kroppen?

Vad som helst för en vardag igen, vad som helst för en vanlig onsdag i november. Man är inte rädd för diagnosen, man tar snart sagt vilken som helst, bara den stämmer. Bara man får hjälp!

Så säger också Moa om sin cancerdiagnos: Beskedet kom nästan som ett lättnad.