Ursula von der Leyen låter sengångarna bestämma takten

Donald Trump har ställt in siktet på EU:s regler om hur farliga kemikalier ska klassificeras och begränsas. De lagar som kallas Reach och CLP finns på listan över handelshinder, som Trump använder för att motivera sin chockhöjning av tullarna.

Samtidigt har EU-kommissionen utlovat en ”förenkling” av Reach. Det kan handla om att mjuka upp kraven på att ersätta farliga ämnen, så att företagen själva kan arbeta med substitutionsplaner utan bindande krav på avveckling.

Det är något som inte fungerat hittills och snarast minskar incitamenten för innovation. Liksom att göra avsteg från principen att kemibolagen själva ska ta fram data om ämnens egenskaper, med ökad börda på nationella myndigheter som följd. Grundprinciper i omläggningen av EU:s kemikaliepolitik för drygt 20 år sedan är alltså hotade.

EU-kommissionens ordförande gör sitt bästa för att charma industriorganisationer som klagar på miljöreglerna. Ursula von der Leyen har engagerat sig en rad ”högnivådialoger” där kemijättar, bilföretag och stålbolag dominerat diskussionerna. Det har varit svårt för andra samhällsintressen att få en plats vid mötesborden och tiden för till exempel miljöorganisationers inlägg har varit mycket begränsad.

Försvagningar kritiseras

Resultatet hittills är flera förslag från kommissionen om att mjuka upp lagstiftningar. Ministerrådet och EU-parlamentet har redan börjat arbeta med det första så kallade omnibusförslaget, som bantar tidigare krav om företags hållbarhetsrapportering. De många företag och banker som redan förberett sig kritiserar försvagningarna.

Bilindustrin får mer tid på sig att minska sina koldioxidutsläpp. Volvo Cars som ligger långt framme med elbilar gillar inte det. ”Extremt besviken”, kände sig förre vd:n Jim Rowan när förseningen blev känd.

Samma sak med regler mot skövling av regnskog och annan värdefull natur. De europeiska bolag som redan ställer om sina leverantörskedjor giller inte förseningarna av EU:s förordning mot avskogning.

Nu är alltså försvagningar av kemikaliereglerna på gång. Det missgynnar konsumentnära bolag som Ikea och H&M, som vill kunna sälja produkter fria från farliga ämnen. Liksom återvinningsindustrin och vattenleverantörerna, som inte vill få in gifter i sina processer.

Men om utfasningen av fria utsläppsrätter skjuts upp kommer det att skada innovativa företag som Salzgitter, SSAB och Voestalpine.

Nästa steg kan bli försvagningar av klimatpolitiken efter krav från bland annat ståljätten Arcelormittal och branschorganisationen Eurofer. Men om utfasningen av fria utsläppsrätter skjuts upp kommer det att skada innovativa företag som Salzgitter, SSAB och Voestalpine. Samma sak om bolagen får köpa utsläppsrätter i andra delar av världen i stället för att investera i ny teknik inom EU.

Sengångarna bestämmer takten

Att ta mest hänsyn till de som klagar högst är ett klassiskt misstag i statlig näringspolitik. Branschorganisationer representerar ofta minsta gemensamma nämnare, inte de mest innovativa företagen. Nya företag skulle kunna växa fram som svar på ambitiösa miljökrav, men eftersom de inte finns ännu så har de inga lobbyister. Ursula von der Leyen verkar ha råkat ut för det som brukar kallas ”policy capture”. Att låta sengångarna bestämma takten.

EU behöver i stället utgå från behovet av modernisering. Visst, stöd till omställning behövs. Men alla anläggningar och industrijobb kan inte ”räddas”. Det förstod svenska fackförbund för många år sedan. I stället gäller det att underlätta omställningen, både för anställda och företag.

Innovativa svenska företag borde höja sina röster mer, gå emot branschorganisationer som vill ta steg tillbaka i EU:s klimat- och miljöpolitik. Och kretsen kring EU-kommissionens ordförande behöver en snabbkurs i modern näringspolitik.