Jag saknar den vrånga gubben

Läkaren Fanny Nilsson har skrivit en träffsäker krönika i Aftonbladet, där hon ringar in ett fenomen som har brett ut sig utan kritisk diskussion: vårdpersonal i sociala medier. Hon beskriver den tunna gräns som människor balanserar på när de både vill få genomslag och representera den medicinska vetenskapen. Det här har retat mig länge, eftersom det så ofta blir fel.

Det är inte det att behovet saknas. Numera är det närmast en självklarhet att vårdpersonal behöver visa närvaro i sina yrkesroller för att sprida kunskap, svara på frågor och utgöra vetenskapligt förankrade röster i ett enormt flöde av hälsoinformation av skiftande kvalitet. Men när de går in i sina yrkesroller på sociala medier lyder de också under de sociala mediernas spelregler, och det kan vara svårnavigerat.

Klyftan tydligare än någonsin 

Med det goda kommer det onda, med folkbildningen kommer också småaktiga gräl, blockningar och lägerbildning kring medicinska sakfrågor. Ibland är de olika yrkeskategorierna oense med varandra, och den där fasaden av enighet som uppvisas i den vanliga vården är som bortblåst. Nu senast efter Göteborgs-Postens publiceringar om hemförlossningar, där klyftan mellan läkare och barnmorskor framstår tydligare än någonsin när anhängarna av respektive synsätt ställs mot varandra i kommentarsfälten. Det finns en poäng med att sådana konflikter synliggörs, men ingen har vunnit debatten. Den kvinna som står rådvill inför ett beslut är naturligtvis förloraren, när hon ska bedöma vilket lag som verkar bäst.  

Ibland tycks syftet främst vara att positionera sig gentemot andra. Det är inte helt ovanligt att personliga åsikter lyser igenom, klädda i medicinsk språkdräkt. Ett anonymt konto som jag vet tillhör yrkesaktiv vårdpersonal postade konspiratoriska, hetsiga inlägg om en forskare vars slutsatser man inte gillade, och fick fler med sig. Ibland blockeras användare som ställer en normal, kritisk fråga, eftersom kritiska frågor är mycket jobbigare på en skärm än i ett möte.

I viljan att tillgängliggöra kunskap och skapa förtroende riskerar således effekten att bli den motsatta: kladd och pannkaka. Det känns inte riktigt genomtänkt.

Därtill skapar olika intressegrupper emellanåt minidrev mot vårdpersonalen, så som sker överallt och varje dag i sociala medier eftersom sociala medier är ett litet helvete, och de är svåra att hantera snyggt.

I viljan att tillgängliggöra kunskap och skapa förtroende riskerar således effekten att bli den motsatta: kladd och pannkaka. Det känns inte riktigt genomtänkt.

Den vrånga gubben vann 

Sedan är det kategorin vårdpersonal som blivit influerare, med betalda samarbeten och tjusiga selfies. I alla fall inom kvinnosjukvården. Så når man våra kvinnohjärtan och plånböcker med ett så kallat tilltal. Tjejer gör tjejgrejer i grupp, här får du info om mens, köp en hudvårdsprodukt. Man kan säkert kalla det innovativt kvinnligt entreprenörskap men det där tilltalet får mig att känna mig könlös, hundra år gammal och utanför.

I sådana stunder tänker jag på en av mina favoritläkare någonsin, en 40-talist som vägrade vara i takt med samtiden. Hos honom behandlades jag med en metod som var populär på 1980-talet och som ingen minns längre eftersom diagnosen var osexig, otrendig och ointressant. Men metoden funkade. Betalade gjorde man kontant, när man ringde svarade någon eller så var det en vanlig telefonsvarare och därtill vägrade han digitala recept.

Så kom då dagen när jag traskade till apoteket med en gul receptlapp i handen och receptsystemet var kaputt. Tekniskt fel i hela Sverige. Ingen kunde hämta ut sina recept. Ingen utom jag. Den vrånga gubben vann. Jag saknar honom.