Public service behöver mer pengar, inte mindre

Public service kostar mycket pengar för skattebetalarna. Det är ett återkommande budskap från kulturminister Parisa Liljestrand (M) när hon får frågor om den proposition om public service som kommer att sätta ramarna för SR:s, SVT:s och UR:s verksamhet nära ett årtionde framåt.

Ja, hon säger en del annat också i Ekots lördagsintervju den 23 augusti. Som att public service är viktigt för ett fritt och demokratiskt samhälle. Men så var det kostnaden. Nära 10 miljarder om året av skattebetalarnas pengar. Och det är faktiskt annat som också kostar pengar – bland annat försvaret och stödet till Ukraina.

Eniga om betydelsen – inte om medlen

Den parlamentariska utredningens betänkande om public service kom i maj i år, tätt åtföljd av den proposition som har fått ligga till sig under semestrarna och nu alltså blivit föremål för en intervju med ansvarig minister. Det väckte visst uppseende att oppositionen reserverade sig mot delar av propositionen, som i oktober kommer att klubbas i riksdagen – men enbart av regeringspartierna och SD. 

Långsiktigt vore det bästa riksdagen kunde göra för att upprätthålla kvaliteten på public service att öka både de årliga anslagen och uppskrivningarna till betydligt högre nivåer.

En av de saker Tidöpartierna och oppositionen faktiskt är eniga om, framhöll Liljestrand, är just det där med public services betydelse för ett fritt och demokratiskt samhälle. Det de däremot inte är överens om är hur mycket pengar den friheten och demokratin är värd. Och enligt bolagen själva innebär tilldelningen de närmaste åren kombinerat med större åtaganden inom ramen för beredskapen att man tvingas dra ner med hundratals tjänster.

TV4:s beslut i fredags att sluta sända i marknätet hjälper inte heller direkt till, då public servicebolagen riskerar att få ta en större del av kostnaderna. Allt detta påverkar självfallet kärnverksamheten, inte minst journalistiken. Och därmed i förlängningen både frihet och demokrati.

De där nära 10 miljarder kronorna skattemedel blir ju mindre och mindre värda under åttaårsperioden, i synnerhet om inflationen ska ånga på i dagens takt. Samtidigt räknas anslagen inte upp med mer än 1 procent de sista åren, alltså långt under även Riksbankens inflationsmål.

”Vissa grupper” väcker frågor om opartiskhet

Samtidigt som verksamheten får ställa in sig på en svältkur oroar sig regeringen i sin proposition för public services förtroendesiffror. Siffrorna för SVT och SR ligger förvisso över 70 procent och bäst av alla medier i den statistik propositionen själv citerar. Men det gäller inte ”vissa grupper”, som propositionen finkänsligt eller möjligen passivt-aggressivt, välj själv, kallar dem. ”Vissa grupper i samhället upplever att programutbudet är vinklat till förmån för vissa intressen eller politiska åsikter.” Vilka intressen det handlar om förklaras inte heller, men helt klart är att denna minoritetsåsikt gör det nödvändigt med en forskningsstudie om public services opartiskhet.

Kulturministern pressades en del av Joar Bendjelloul på Ekot om just dessa ”vissa”. Men nej, inte heller av henne personligen fick vi något tydligare svar. Bara att eftersom public service faktiskt kostar skattebetalarna nästan 10 miljarder om året så… Ja, vi kan det där nu.

Självfallet ska public service vara opartiskt. Och det kan finnas anledningar att kritisera hur bolagen hanterar detta krav – inte minst att de verkar känna sig nödda att ha med rena knasbollar som motvikt om alla vettiga faktiskt är överens i en fråga, eller standardklyschan att ”nu är ju faktiskt inte Putin/Jordgubben/mongolhärskaren Timur Lenk här och kan försvara sig”.

Kvalitet kräver långsiktighet

Däremot framstår förslaget om en forskningsstudie främst som en beställning från just dessa ”vissa grupper” i Tidösamarbetet och mindre som något praktiskt användbart. Propositionen är också noga med att framhålla att alla försök till att styra programinnehållet skulle strida mot yttrandefrihetsgrundlagen, som ger Granskningsnämnden ensamrätt på det området.

Personligen tror jag frågan om förtroendet och de ekonomiska möjligheterna att hålla en hög nivå på den granskande journalistiken hänger intimt ihop. Långsiktigt vore det bästa riksdagen kunde göra för att upprätthålla kvaliteten på public service att öka både de årliga anslagen och uppskrivningarna till betydligt högre nivåer än i det förslag vi dessvärre troligen blir tvungna att dras med en bra bit in på trettiotalet.