Kommer vi ha varit naiva gällande övervakningen?

Nyligen var jag på Svenska mässan i Göteborg. Inte under Bokmässan dock, utan den internationella journalistkonferensen GIJC, Global Investigative Journalism Conference veckan innan. Föreningen Grävande journalister, som betalar min lön, var en av arrangörerna. Konferensen var den största någonsin i sitt slag, med en bra bit över 2 000 deltagare från hela världen.

Artificiell intelligens, AI, återkom i många av föreläsningarna och paneldiskussionerna. En särskild endagskonferens innan den stora startade var helt tillägnad AI.

När priser för de bästa gräven utanför den rika västvärlden delades ut på avslutningsmiddagen hade ett av de vinnande bidragen spårat upp illegala gruvor i Amazonas genom att låta en AI leta igenom satellitfoton på det gigantiska området efter odokumenterade landningsbanor.

Samtidigt som övervakningen blir mindre arbetsintensiv blir också tekniken billigare.

Men AI är inte bara ett verktyg för journalister, utan minst lika mycket ett bevakningsområde, för att kunna hålla företag och myndigheter ansvariga för fel i algoritmer som styr automatiserade myndighetsbeslut om sådant som ekonomiskt bistånd eller integritetskränkande övervakningssystem.

Tekniken blir billigare

En gång i tiden var massövervakning som i DDR beroende av först och främst väldigt många angivare, men också människor som arbetade många timmar med att lyssna på allt man spelade in från buggade hem och telefoner. I dag handlar det oftast om automatiserad analys, vare sig informationen samlas in via kameror, rums- och telefonavlyssning eller internettrafik.

Samtidigt som övervakningen blir mindre arbetsintensiv blir också tekniken billigare. I dag kan privatpersoner, uppfyllda av svartsjuka eller föreställningar om ”heder”, för inte särskilt mycket pengar övervaka sina nära och kära på ett vis som tidigare var förbehållet Stasi och KGB.

Den pågående våldsvågen som allt oftare börjat slå långt utanför de gängkriminellas egna led är bara det senaste exemplet på sådant svenska politiker älskar att hävda att de ”varit naiva” kring och ”inte sett komma”. När man nu inte längre anser sig vara naiv kommer också allt högre rop på nya former av tvångsmedel och på kameraövervakning, med tillhörande ansiktsigenkänning. Den artificiella intelligensen får jobba igen. För varje radhuslänga som sprängs blir också allmänheten mer förstående till åtgärder som regeringens utlovade ”kameraoffensiv” – trots att de naturligtvis kan missbrukas på samma vis som i DDR och i sig innebär ett sluttande plan mot ännu mer omfattande övervakning.

Varför så tvärsäkra?

Något jag tror vi bör inse är att det inte bara är hänsynslösa gangsters som ökar acceptansen för kartläggning av snart sagt vartenda steg vi tar – det är även just hur lätt och billigt det blivit. Det kanske krävs en Lenin eller en Walter Ulbricht för att bygga upp en resurskrävande övervakningsapparat från grunden, befolkad av tiotusentals anställda som lyssnar, antecknar och arkiverar. Men om tekniken redan finns där och blir allt bättre och allt billigare blir det också allt svårare även för demokrater att stå emot lockelsen att använda den.

Gängens mördande är avskyvärt, och jag kan ibland förvånas över exempelvis hur lite information om enskilda som myndigheter faktiskt får dela med varandra, även när det verkar fullkomligt självklart att de borde göra det. Men det är ändå ett ganska stort steg från samkörning av register till drönarövervakning med automatisk ansiktsigenkänning och liknande förslag som dyker upp när Magdalena Andersson och Ulf Kristersson ska tävla i vem som är tuffast mot våldet. Ett stort steg integritetsmässigt alltså. Tekniskt blir det bara allt lättare, tills de styrande börjar se det som en ”nobrainer”.

Vem vet, om en 15–20 år kanske det är övervakningen vi ”varit naiva” kring och ”inte såg komma”.