Krönika av 
Daniel Wiklander

Myndigheternas och pamparnas obstruktion av journalistiken

Qatar stoppade Martin Schibbye från att få visum. Samtidigt stoppar Migrationsverket oberoende ryska journalister från att få en fristad i Sverige, skriver Daniel Wiklander.

Chefredaktören Martin Schibbye, kanske mest känd som en av de båda svenska journalisterna som satt över ett år i etiopiskt fängelse 2011–2012, hade planerat att återvända till Qatar för att rapportera från VM men nekades nyligen visum, skriver Daniel Wiklander.
Chefredaktören Martin Schibbye, kanske mest känd som en av de båda svenska journalisterna som satt över ett år i etiopiskt fängelse 2011–2012, hade planerat att återvända till Qatar för att rapportera från VM men nekades nyligen visum, skriver Daniel Wiklander.Foto: TT/Privat/Montage
Daniel Wiklander
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Det VM i herrfotboll som pågår just nu kan vara bland de mer pinsamma som arrangerats. Inte för det som sker på plan nödvändigtvis, det är exempelvis uppfriskande när afrikanska lag hävdar sig mot de europeiska, som Marocko mot Belgien härom dagen.

Men nog om det sportsliga. VM i Qatar kommer att gå till historien för helt andra saker: Fruktansvärda villkor för byggnadsarbetare med många dödsoffer som följd, journalister som inte tillåts göra sitt jobb – och så det eviga flipp-floppandet. Först är öl tillåtet på arenorna, sedan är det inte tillåtet. Regnbågstema på kläder och flaggor är först tillåtet, sedan inte tillåtet, sedan kanske tillåtet igen. Och FIFA med ordförande Gianni Infantino jamsar med.

Tidigare i höst kom boken ”Templet i öknen” av sportjournalisten Olof Lundh, en enormt läsvärd genomgång av hur Qatar fick VM, av situationen för migrantarbetarna som slitit och dött på landets arenabyggen, fifflet i FIFA och hur journalister förföljts när de filmat på fel ställen i Doha.

Redan förra året greps norska journalister och fick sitt filmmaterial beslagtaget, och Olof Lundh beskriver i boken hur han satt på sitt hotellrum och förberedde sig på att även han skulle bli hämtad.

VM-bevakningen har begränsats

Nyligen drabbade samma sak danska journalister. Även journalister från bland annat USA, Argentina och Nederländerna har råkat ut för liknande saker, enligt den internationella journalistfederationen IFJ. Olof Lundh själv har berättat om hur han nekas tillträde till de hotell FIFA abonnerar under VM – tvärt om mot vad som är brukligt.

Olof Lundh var nominerad till Stora journalistpriset som Årets röst nyligen, ett pris som dock gick till ekonomijournalisten Andreas Cervenka.

Även i Sverige läggs hinder av andra slag i vägen för journalister. 

Sajten Blankspot Project fick däremot pris i klassen Årets förnyare för sin rapportering om Qatars gästarbetare. De ville skildra människorna bakom den svarta statistiken, och har valt att förpacka berättelserna om 47 döda migrantarbetare från Nepal, Indien och Bangladesh som samlarbilder lika dem man kan köpa med fotbollsspelare. I och med det har de nått en publik tiofalt större än vanligt för Blankspot.

Chefredaktören Martin Schibbye, kanske mest känd som en av de båda svenska journalisterna som satt över ett år i etiopiskt fängelse 2011–2012, hade planerat att återvända till Qatar för att rapportera från VM – men nekades nyligen visum. Tidigare har han flera gånger föreläst i Doha, med bland annat medlemmar av den styrande familjen al-Thani i publiken. Temat har då varit – yttrandefrihet.

Hinder – även i Sverige

Även i Sverige läggs hinder av andra slag i vägen för journalister. Det är inte en diktatur och en lallande FIFA-boss som står för hindren här, utan Migrationsverket. Först var det den ryska regimkritiska journalisten Liza Alexandrova-Zorina som trots make och gemensamt barn i Sverige först oväntat fick avslag och sedan lika plötsligt bifall för att få stanna i landet. Parallellt har försöken att ge tre andra oberoende ryska journalister med familjer fristad i Sverige och en möjlighet att fortsätta sitt arbete stoppats av Migrationsverket. Föreningen Grävande journalister, där jag är anställd, har lett hela projektet vilket naturligtvis gör mig partisk. Men jag hade haft samma åsikt ändå.

Flipp-floppande i principiella frågor, likt den märkliga dans som verkar pågå nere på den där halvön i Persiska viken – ett steg framåt, två steg bakåt, Infantino, du hänger väl med? – är en styggelse. Fatta ett etiskt väl övervägt beslut och håll fast vid det i stället. Men myndighetsbeslut som på ett avgörande och negativt vis griper in i enskilda människors liv är inte fel att ändra.

Det gick i Liza Alexandrova-Zorinas fall. Låt oss hoppas att även hennes kollegor kan få ett positivt besked snart.


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00