Kortsiktiga lönsamhetskrav hotar långsiktig energiplanering

Förra månaden hade jag förmånen att få titta på ett av de större byggprojekten i Sverige – Aurora Line, den nya högspänningsledningen mellan Finland och Sverige.

Besöket väckte en del frågor om det minst sagt svåra i att få långsiktiga samhälleliga ambitioner att gå ihop med näringslivets betydligt mer kortsiktiga och osäkra vägval.

Aurora Line är ett imponerande bygge. 654 kraftledningsstolpar över de 18 milen från Luleälven till finska gränsen. Bygget har genomförts på ungefär två år. Det är rekordsnabbt, enligt Christer Eneroth, en av projektledarna. Resultatet är att kapaciteten för att skicka el mellan Sverige och Finland ökar med 35-40 procent.

Enorma investeringar väntar

Detta är bara en av många nya kraftledningar som kommer att behövas när elektrifieringen av samhället väntas gå i snabb takt under de kommande årtiondena. En beräkning från konsultbolaget Sweco pekar mot att det totalt kommer att behövas investeringar på närmare 1000 miljarder för att rusta upp och bygga ut elnäten i landet fram till 2045.

Men denna utbyggnad sker mot bakgrund av extremt osäkra förutsättningar och begränsade möjligheter till styrning från samhällets sida.

Ledningsgatan är 42 meter bred. Varje investerad miljon orsakar i genomsnitt 30 ton koldioxidutsläpp

I Svenska kraftnäts långsiktiga marknadsanalys varierar elbehovet mellan 204 och 347 terrawattimmar 2045 beroende på vilket scenario man utgår från. En stor del av elen ska gå till produktion av vätgas inom industrin. Där är osäkerheten än större. Analysen pekar mot mellan 13 och 87 terrawattimmar.

På produktionssidan är läget om möjligt än mer oklart. Svenska kraftnät har sedan 2021 fått in ansökningar om att ansluta havsbaserad vindkraft på mer än 100 gigawatt. Skulle allt byggas skulle det flerdubbla elproduktionen i Sverige. Så kommer det förstås inte att bli. Men frågan ”var?” och ”när?” hänger i luften. Regeringen har satt ett mål om kärnkraft motsvarande två stora reaktorer 2035 och tio 2045.

Men i och med att Fortum avvaktar och Vattenfall presenterat en mycket begränsad satsning är det väl få som tror på det målet. Inte är det lätt att med dessa förutsättningar bestämma var ny elproduktion ska anslutas.

Miljöavtryck som inte kan ignoreras

Det jag också såg när jag besökta Aurora Line var att kraftledningar oundvikligen orsakar ingrepp i naturen och orsakar en del koldioxidutsläpp. Ledningsgatan är 42 meter bred. Varje investerad miljon orsakar i genomsnitt 30 ton koldioxidutsläpp. Bygget av Aurora Line har kostat 4,5 miljarder. Även om Svenska kraftnät anstränger sig för att minimera påverkan på miljö- och klimat så är påverkan av ett projekt som detta påtaglig.

Jonas Vannar, en av de renskötande samer jag intervjuade i samband med besöket, tyckte att el så mycket som möjligt borde produceras nära de platser där den ska användas, så att det inte behövs så många kraftledningar. Det framstår som en rimlig synpunkt, men i dag finns det inga styrmedel som verkar i den riktningen.

Lönsamhet framför samhällsintresse

De kunniga personer jag talat med säger att det är enklare och kräver mindre resurser att transportera vätgas än att transportera el. Några företag arbetar med planer på vätgasledningar. Men även här saknas än så länge ambitionerna till en samordning och planering på samhällsnivå. Så sent som förra månaden överlämnade Svenska kraftnät en första utredning till regeringen.

Det var både lärorikt och imponerande att besöka bygget av Aurora Line. Men när jag efter besöket har tittat på planer och framtidsscenarier växer oron för hur det ska få elnätet att fungera väl utifrån samhällets långsiktiga behov när så många av de avgörande besluten tas på företagsnivå utifrån lönsamhet snarare än samhällsintresse.