Demokratins sista försvarslinje i en fotboll styrd av pengar

Miljontals fotbollssupportrar har lagt timmar, dagar – och ibland sömnlösa nätter – på att analysera transfermarknaden. Nu har de stora ligornas sommarfönster för övergångar stängt och vi kan räkna med färre rubriker om rekordaffärer och utdragna förhandlingar. Ämnet kan tyckas höra hemma på sportsidorna – men den visar något större: hur den internationella fotbollen alltmer formats av marknadens logik.

Egenintressen förråar idrotten

Två övergångar har dominerat rapporteringen. Först slog Viktor Gyökeres svenskt rekord när han gick från Sporting till Arsenal för över 800 miljoner kronor totalt. I måndags blev det också klart att Alexander Isak flyttar från Newcastle till Liverpool. I samband med det blir han dyraste svensk genom tiderna och slår samtidigt Premier League-rekord efter uppgifter om en övergång värd 1,65 miljarder kronor. 

Rekordövergångarna är ett symptom på en fotboll som spårat ur.

Sega förhandlingar ledde till vad som av allt att döma blev en situation där spelarna mer eller mindre tvingade fram sina övergångar. Kommunikationen har stundtals varit hård, både från klubbar och supportrar, medan spelarlägret velat ge en motbild om svikna löften. Vem har rätt? Spelare som inte hedrar sina kontrakt (och eventuellt litar för mycket på muntliga löften)? Eller klubbar som mer är att likna vid företag, i Newcastles fall dessutom ägt av det mjuka maktverktyget PIF, en statlig investeringsfond för Saudiarabien? Ingen är faktiskt den rimligaste slutsatsen.

Vi har en fotbollsmarknad där egenintressen från både spelarsidan och klubbarna förråar idrotten.

I kommersialismens grepp

En rad strukturella förändringar har format den fotboll vi ser i dag. En bärande del av utvecklingen är den så kallade moderna fotbollen, samlingsbegreppet för en kommersialiserad fotboll som tappat markkontakt. Även Bosman-domen i EG-domstolen 1995 har bidragit till en maktförskjutning från klubbar till spelare – en förändring som drivit på individualiseringen av sporten.

Rekordövergångarna är ett symptom på en fotboll som spårat ur, inte minst med tanke på att den lutar sig mot att supportrar (eller kunder, utifrån den moderna fotbollens perspektiv) ska betala allt dyrare matchtröjor, biljetter och tv-abonnemang. Inget fotbollsland är fredat från utvecklingen.

I grunden handlar det inte bara om fotboll, utan om civilsamhällets självständighet och dess särart.

Svenska klubbar slår rekord

Med ett ekonomiskt system som gör att maximal avkastning och investeringar är en allt viktigare förutsättning för sportsliga framgångar är det inte konstigt att en av årets viktigaste nyheter i svensk fotboll är att de allsvenska klubbarnas ekonomiska resultat slår nya rekord. 2024 redovisade föreningarna de högsta intäkterna i historien, då den totala nivån för första gången översteg tre miljarder kronor, enligt en kartläggning från Svenska Fotbollförbundet.

En betydande del förklaras av att de allsvenska klubbarna säljer dyrare utomlands än vad föreningarna köper för internationellt. Nettoresultatet av handel med spelare uppgick till 662 miljoner kronor, även det nytt rekord.

Siffrorna är viktiga då svensk fotboll inte spelas i ett vakuum, utan snarare i en stenhård internationell konkurrens. Bilden måste dock vidgas för att inte glömma bort den grundläggande frågan: varför finns våra föreningar i allmänhet, och fotbollsklubbarna i synnerhet?

Värna den demokratiska modellen

Även i Sverige finns giriga spelare och agenter, cyniska klubbledningar och stundtals kalla kalkyler som sätter pengar före ideal. Men det finns möjligheter att undvika genomgripande förändringar i fel riktning genom att medlemmarna faktiskt har en reell möjlighet att påverka framtiden.

En av få spärrar som finns kvar för att inte låta marknadslogiken ta över helt är demokratisk kontroll över klubbarna. Sverige är tillsammans med Norge och i princip hela Tyskland någorlunda skyddat i Europa, i vårt fall genom den så kallade 51-procentsregeln som fastställer medlemmarnas rösträttsmajoritet i idrottsföreningarna.

I praktiken innebär det att svenska klubbar inte kan köpas upp av privata investerare eller statliga fonder som i teorin skulle kunna pumpa in miljardbelopp för snabba sportsliga framgångar – något som gett näring till transfercirkusen i Europa. Det är en folkrörelsemodell att vara särskilt stolt över när jakten på stjärnvärvningar gör att klubbar runtom i världen är beredda att gå långt för att säkra nytt kapital. För i grunden handlar det inte bara om fotboll, utan om civilsamhällets självständighet och dess särart.