När folket mot eliten ska manifesteras syns Trump på läktarna

Med självsäker min äntrar han planen. Det är halvtid i Palmetto Bowl mellan Clemson och South Carolina, den årliga drabbningen mellan två klassiska lag i den amerikanska collegefotbollen. Donald Trump spatserar runt på gräset, vänder sig mot publiken och gör avslappnade vinnargester. Den korta turen på planen påminner om en sorts segervarv.

Han är inte bara en demagog, utan även en strateg.

Framträdandet i slutet av november är en symbolisk seger för Trump. Besöket sker bland annat efter att den republikanske South Carolina-guvernören Henry McMaster sagt att Trump har en ”stående inbjudan” till Palmetto Bowl. McMasters invit och närvaro på planen tillsammans med Trump blir en styrkemanifestation för expresidenten. Att en av Trumps motståndare i det republikanska primärvalet, Nikki Haley, inte deltog trots att politikern är Clemson University-alumn ger den till synes oskyldiga vandringen ytterligare politisk innebörd.

Varför ändra ett vinnande koncept? Redan i september hade Trump delat ut signerade amerikanska fotbollar för att senare besöka en collegefotbollsmatch i Iowa. Valkampanjerna är igång, och den amerikanska fotbollen har redan delvis kommit att bli en del av den. Varför är denna sfär attraktiv för politiker?

Metoden för inbjudande för att inte användas

Idrottssammanhang har ofta använts politiskt då det är några av få offentliga vardagsscener dit många, potentiellt miljoner, blickar riktas. Även de sparsamt politiska åskådarna nås – en unik möjlighet att locka svårnådda väljargruppers sympatier. Trumps promenad skriver in honom i en lång tradition. Politiker av olika färg har genom historien ofta synts på läktarna eller planen. Fenomenet är flera tusen år gammalt om antika hästkapplöpningar räknas in, men även i modern tid är det tydligt att politiker gärna beträder stora idrottsfester.

I början av 1900-talet syntes kungligheter allt oftare på europeiska idrottsläktare, inte minst när det spelades fotboll. Under 1930-talet såg även exempelvis Benito Mussolini till att göra det, en vana som juntaledare från Brasilien och Argentina, Emilio Garrastazu Medici (1969–74) och Jorge Rafael Videla (1976–81), också hade. Även om det oftast är diktatorer som varit klumpiga nog att göra propagandan uppenbar är knepet att exploatera idrottens scen inte förbehållen auktoritära ledare. Metoden är för inbjudande för att inte användas av politiker från hela det politiska spektrumet och med olika grad av respekt för demokratin.

Folket mot eliten

Anledningarna är flera. Politiker är gärna i sportsammanhang för att agera samlande figurer, som både gör anspråk på att vara uttolkare av kollektivens glädje och samtidigt associeras med idrottens strålglans. Möjligheten att ge en folklig framtoning genom att delta i massornas nöjen är troligen också attraktiv. För populister som Trump, som vill företräda det vagt definierade Folket mot den lika suddiga Eliten, är idrotten ett alldeles särdeles tilldragande område.

Användandet av okontrollerbara massor är naturligtvis inte helt riskfritt, något Trump själv erfarit när han både hejades på men också buades ut i samband med av ovan nämnda matcher. Sammantaget gick dock kalkylen hem denna gång.

Trumps val av miljöer är knappast någon slump. Han är inte bara en demagog, utan även en strateg. Miljöerna han befinner sig i inte valvinnare i sig, men utgör små penseldrag i ett porträtt som Trump vill måla av sig själv. Att hans rival om presidentnomineringen, Ron DeSantis, och flera mindre framträdande partikamrater också använt samma metod för att flytta fram politiska positioner bekräftar idrotten som ett politiskt slagfält.

Så ser det ut när valtemperaturen ökar i USA. Fler politiska arenabesök är att vänta, både inför presidentvalet, men även på andra platser där idrotten används som ett politiskt verktyg.