Alltför ofta förbises Sveriges mest underskattade folkrörelse

Visst, vårväder är härligt. Absolut, gångar rensade på grus gör stegen lättare. Men för tiotusentals svenskar innebär vår snarare att livet återvänder i form av att fotbollen drar igång på allvar, med Allsvenskan som kronjuvelen.

Låt oss vara ärliga: den sportsliga nivån i svensk ligafotboll står sig svagt i internationell konkurrens. Men en aspekt sticker ut och gör Sverige till ett fotbollsland som inspirerar. Läktarkulturen är omtalad även internationellt, och har inneburit att jag genom åren har behövt jaga rätt på och skicka supportermaterial till vänner i andra länder.

Men det är inte bara en fotbollsfråga. Det här handlar också om civilsamhället och ideellt engagemang, trots att få utanför idrotten tycks se det.

Läktarsånger ekar över världen

När herrarnas allsvenska bestod av lag som kunde utmana de allra största klubbarna i Europa, på 1980- och 90-talen, kunde läktarna i Allsvenskan gapa tomma. Snittet låg ofta på cirka 5 000 åskådare per match. I dag är det runt det dubbla, med växande läktargrupper som gör att atmosfären på matcherna kan vara lockande även utanför storstäderna.

Supporterrörelsen är bred, men en av dess grundpelare är ultraskulturen som lockar och organiserar de mest hängivna. I den färska dokumentären Ultras av Ragnhild Ekner fångas både den svenska och en rad andra länders supporterkultur. Glöden, både den känslomässiga och pyrotekniken, finns där. Unisona läktarsånger ekar från Sverige, Argentina, Egypten, England, Polen, Marocko, Italien och Indonesien och skapar en suggestiv stämning.

Engagemang som inte kan fabriksproduceras

Filmen är en av få skildringar av läktarrörelser som gör fenomenet rättvisa. Euforin på läktarna får det att krypa i kroppen i biosalongen, men här finns också långsamma tagningar som visar på allt det fotarbete som bär upp stora delar av kulturen. Tifon, de arrangerade koreografierna, går inte att fabriksproducera. Det kräver resurser i form av lojalitet och gemenskap. Ekner listar vad som kan behövas för ett större tifo.

• 20 markeringspennor
• 1800 kvadratmeter tyg
• 25 000 meter sytråd
• 150 liter färg
• 60 rollers och penslar
• 3 rullar tejp
• 2 000 kvadratmeter stora lokaler
• 50 människor som arbetar 2 200 ideella arbetstimmar.

Ekner konstaterar vidare att ”hade dessa varit anställda och avlönade med 130 kronor i timmen hade kostnaden för arbetet varit ca 350 000 kronor inklusive arbetsgivaravgifter, vilket kan adderas till materialkostnader och lokalhyra på cirka 70 000.” Slutpoängen är väl värd att fundera på: ”Men nu är alla arbetstimmar ideella och materialkostnaderna skramlas ihop av klubbens supportrar.”

Det är en viktig utveckling att följa, men samtidigt också en slutsats som gör att läktarrörelsen kan ge sig en klapp på axeln.

Här finns alltså ett engagemang som gör läktarna till en av de mest levande delarna av civilsamhället. Med tanke på civilsamhällets förändrade förutsättningar att verka, där sektorn möter stora utmaningar, är det befriande att se en självfinansierad rörelse som bygger på ett frivilligt och välorganiserat arbete.

De älskar sin klubb, men också gemenskapen

Tankarna går till den nya befolkningsundersökningen vid Marie Cederschiölds högskola, ”Många bidrar, få orkar bära”, där forskarna Erik Lundberg, Ebba Henrekson och Johan von Essen konstaterar att det ideella arbetet fortfarande är omfattande i Sverige, både bland gamla och unga. Men rapportförfattarna noterar samtidigt att ”ungdomar är generellt sett mindre positiva till ideellt arbete jämfört med äldre.”

Det är en viktig utveckling att följa, men samtidigt också en slutsats som gör att läktarrörelsen kan ge sig en klapp på axeln. Här finns människor som lägger timmar, dagar, år av sina liv på att skapa stämning, tifoarrangemang och sammanhållning – utan att be om något tillbaka. De gör det för att de älskar sin klubb, men också för att de älskar sin gemenskap.

Ändå förbises Sveriges mest underskattade folkrörelse – alldeles för ofta begravd under fördomar, skandalrubriker och en nedlåtande syn på en passion som delas av massorna.