134 dagar och en blockbegravning

ANALYS. Varför tog det 134 dagar att bilda regering efter valet 2018? Ett skäl som forskare nu lyfter är att politiker har gjort utfästelser inför valen. En alternativ förklaring är att C och L behövde den tiden för att legitimera ett blockbyte. 

I förra veckan presenterade statsvetarprofessorn Jan Teorell boken ”134 dagar - om regeringsbildningen efter valet 2018” (Riksbankens Jubileumsfond), en bok i vilken han och flera statsvetarkollegor analyserar krumbukterna som ledde fram till det januariavtal som präglar politiken i dag.  

Medierna fokuserar på fel gris

Slutsatsen de drar är att regeringsbildningen segade för att ”partierna varit alltför kategoriska i regeringsfrågan före valet”. Detta bör partierna inte vara framöver, skriver forskarna under rubriken ”Lärdomar” i sin bok. Vid pressträffen gav Jan Teorell även medierna ett liknande råd när han förklarade att det bästa vore om journalister avhöll sig från att avkräva partierna kategoriska utfästelser i regeringsfrågan.

– Betyder det att väljarna ska köpa grisen i säcken? Nej, men ni fokuserar på fel gris, sade Teorell till TT/Aftonbladet och inskärpte att fokus borde ligga ”på sakpolitiken och vad partierna vill göra”. 

Väljarna har rätt att veta

Visst. Högoktanig sakinformation snarare än mediefrågor om ”spelet”, kombinerat med sakpolitiskt välinformerade väljare är kanske en mer idealisk demokratisk process än att folks väg till valurnorna styrs av vilken gängbildning de föredrar vid makten. 

Problemet är emellertid att väljarna är intresserade av regeringsfrågan. Och om de vill veta, så är det också relevant för en journalist att ställa frågan.

Det går heller inte att avfärda väljarintresset för regeringsfrågan som frikopplat från sakpolitiken. Hur sakfrågorna utvecklar sig beror i allra högsta grad på vilket samarbete som tar makten. Detta är mången S-väljare smärtsamt medveten om nu när hotet om en genomförd las-utredning har hängt i luften i många veckor. 

Det finns frågor där väljarna har rätt att efterfråga förhandsbesked kring såväl samarbeten som kompromissviljans gränser på olika områden. Och det är ett naturligt journalistiskt uppdrag att skildra förutsättningarna. 

Politiker är också människor

Forskarna försöker i boken hitta en opinionsmässig ”gräns” för när det är lämpligt för partierna att ge kategoriska besked och inte. Ett tillfälle då man bedömer att en förvalskoalition kan vara okej är om partierna i den har goda utsikter att få regera, utifrån vad opinionsundersökningarna visar.

Således var Alliansens samarbetsbesked okej inför valet 2006, skakigare inför 2010 och direkt olämpligt i valrörelsen 2018. I det senare fallet borde Alliansen ha underlättat regeringsbildningen genom att redan före valet informera allmänheten om att ”de inte var eniga om hur de skulle hantera en situation där de inte blev större än de rödgröna”, skriver författarna.

Detta ter sig som en tämligen hopplös uppmaning. Alla hyfsat politikinsatta förstod, även under valrörelsen 2018, att det fanns en grundläggande oenighet kring hur vissa valresultat skulle hanteras. Frågor på området besvarades således undvikande eller frustrerande ologiskt av borgerliga partiföreträdare.

Men, en öppen konflikt i frågan hade splittrat Alliansen redan före valet och det ville ingen av de borgerliga partiledarna. Visst såg det fånigt ut, men hoppet är som bekant det sista som lämnar en människa. Här är inte politiker annorlunda än någon annan – och det kan inte statsvetenskapen förändra.

Ovanlig tillit till opinionsmätningarna

Det hör inte till vanligheterna att statsvetare förordar opinionsundersökningar som verktyg. Det man oftare hör skrået säga om opinionsmätningar är snarare att de har skiftande kvalitet, att deras påverkan på val är problematisk och att de inte borde publiceras för nära inpå valdagen. Här lyfts undersökningarna istället upp som möjlig mätare för om förvalskoalitioner är legitima och lämpliga eller ej. 

Men vilken mätning ska fälla domen? Om Alliansen vid offentliggörandet av samarbetet inför valet 2006 hade bemötts ljumt av opinionen, skulle man då ha gett upp direkt eller kämpat på ett slag? Om ett stabilt positivt opinionsläge för ett alternativ plötsligt kullkastas nära ett val – bör detta alternativ då övergå till att svara luddigt om sina samarbetspreferenser och bara lyfta fram de partispecifika sakfrågorna? 

Partierna har själva skapat låsningarna

Forskarna skriver att kategoriska ställningstaganden från partierna kan förstärka låsningar och polariseringen i samhället och menar att denna negativa spiral måste brytas. Medierna har här en viktig roll att fylla genom att inte måla upp konflikter mellan partier som ”allvarligare än de faktiskt är”, inskärps det. Det kan man utan prut hålla med om. Medier som gör sensation och överdrift av politiken gör sällan nytta.

Samtidigt är det näppeligen medierna som ensamma har skapat låsta lägen i svensk politik. De konfliktlinjer som finns är uppdragna av partierna själva. Det språkbruk som har använts kring skiljelinjerna har aldrig varit otydligt. Det är inte gradskillnader som har beskrivits, utan artskillnader. Olikheterna som har framhållits har inte varit skillnader i syn på nivåer i försäkringar eller migrationsflöden, utan påfallande ofta har man talat om olikheter i människosyn och demokratisyn. Att medier då ställer frågor kring samarbetsmöjligheter är naturligt.

Diskussionen om regeringsalternativ kommer som en naturlig följd av ett evighetslångt politiskt läge där SD ofta har varit det som olika alternativ står och faller med. Har man väl sagt ”Inte med SD”, kommer följdfrågan som ett brev på posten: ”Okej, så med vem?”

Just nu hänger misstroendehotet åter i luften. Om vi plötsligt stod inför ett extra val, borde partierna då alltså tala enbart prata om sina politiska program – men låta bli att berätta om vilka koalitioner man ser framför sig? Både att vilja samarbeta med SD – och att inte vilja det – är i dag ett tämligen centralt besked som många väljare efterfrågar. Och har man gett besked om den saken, ja då har man också sagt något om sitt regeringsalternativ. 

Tudelningen av politiken inget nytt

Tudelningen av politiken har accelererat sedan Alliansen bildades, men den fanns där redan förut. Knepet föddes inte med Alliansen, även om borgerligheten då 2006 vred ett gammalt vapen (en helig socialdemokratisk strategi, om man talar med Aftonbladet) ur Rörelsens händer.

Det övergripande temat i Olof Palmes argumentation i valrörelsen 1976 var till exempel att borgerligheten var splittrad och saknade förmåga att agera – eller regera – gemensamt. Det som är nytt i politiken är inte att vara ett alternativ, eller beskylla andra för att inte vara det. Det nya är snarare att läget är jämnt och/eller osäkert – samt att ena sidan inte längre är ett jätteparti.  

Det gör ont när blocken brister

Inte bara de kategoriska beskeden före valet, utan också andra knutar bidrog till de 134 dagarna av regeringsbildande, anser forskarna i boken. En sådan knut var ”den initiala osäkerheten och misstron mellan C, L, S och MP”. Finns det, frågar författarna sig, ”några lärdomar att dra om hur dylika förhandlingsmisslyckanden kan undvikas framgent?”

Ett perspektiv missas och det är tanken att de 134 dagar som det tog att få till januariavtalet kanske inte var ett ”förhandlingsmisslyckande”? När man i boken analyserar tidsåtgångens möjliga orsaker överväger man såväl komplexitet och osäkerhet i förhandlingarna, polariseringens påverkan och institutionella faktorer. Däremot sägs inte så mycket om att det inte är möjligt för ett parti att byta block snabbt och smärtfritt. Att det kräver sin ritual. 

Blockbyten är livsfarliga ur opinionshänseende. Man begär av sina väljare att följa med och byta identitet. Ser man det så är 134 dagars regeringsbildande inte lika svårbegripligt. De där 134 dagarna motsvarar bara mängden vånda och akutstämning som behövde byggas upp för att Centerpartiet och Liberalerna skulle kunna legitimera det kliv som de rimligen måste ha sett framför sig redan i valrörelsen. 

När talmannen Andreas Norlén talade med Altinget vid bokseminariet häromdagen var han självkritisk och menade att han kunde ha agerat snabbare under regeringsbildningsförloppet. Det stämmer nog. Tiden mellan de många turerna av sonderingar och voteringar var rätt meningslös. Det C och L behövde var inte dagarna i antal räknat, utan en kommunikativ murbräcka i form av flera voteringar, flera misslyckanden på rad – för att legitimera blockbytet. Det hade Norlén förmodligen kunnat ge dem på halva tiden. 

Läs alla artiklar om regeringsbildningen 2018 här.

Forrige artikel Vad vore väl riksdagsdebatten om skolan utan medier? Vad vore väl riksdagsdebatten om skolan utan medier? Næste artikel Sanna Rayman: Magstarkt att mana till självkritik efter terrordåd Sanna Rayman: Magstarkt att mana till självkritik efter terrordåd
Forskare: Studieförbundens verksamhet – ett gigantiskt fuskbygge

Forskare: Studieförbundens verksamhet – ett gigantiskt fuskbygge

DEBATT. Vår sammantagna bedömning är att studieförbundens uppblåsta verksamhet handlar om ett gigantiskt fuskbygge av svindlande proportioner. Det går inte att lita på en enda officiell siffra, skriver Peder Hyllengren, Magnus Ranstorp och Aje Carlbom.

"Borde gå en orkan av skamkänslor över Vård-Sverige"

DEBATT. Det måste bli slut på skyfflandet av ansvar mellan stat och region, mellan region och kommun. De äldres rätt till en god omsorg måste prioriteras nu, skriver Liza di Paolo-Sandberg, SKPF Pensionärerna.