Krigstrauman är en del av den svenska verkligheten

Taxin kör snabbt genom staden, på väg mot tågstationen, när taxichauffören får ett samtal. Det korta utbytet sker via högtalaren, men jag kan inte språket. Han börjar gråta häftigt. Han kvider av smärta.

Från baksätet lägger jag en hand på hans axel, och han berättar att regimen i hemlandet har avrättat ännu ett av hans syskon. Ska vi inte stanna? Nej, du måste hinna med ditt tåg.

Hundratusentals med erfarenhet av krig

Min vän mår dåligt. Sedan kriget i Ukraina började har hon magproblem, hon har svårt att sova och att arbeta. Det första hon tänker på när hon vaknar är kriget. Det är snart 30 år sedan hon själv kom till Sverige, från ett annat krig. 

Oron tar inte slut där Sverige tar vid.

Den första tiden i Sverige, på 90-talet, fanns det så mycket annat att fokusera på om dagarna, saker som skulle ordnas. På nätterna kom katastroftankarna, men mycket kunde förträngas. Nu går inte det. Nu kräks hon.  

Kriget som min vän lämnade är slut, krigets konsekvenser är långvariga. I Sverige bor hundratusentals människor med erfarenheter som liknar hennes.

Många med krigstrauman

Sabina Gušić är psykolog och disputerad forskare med inriktning på barn och ungdomar med traumarelaterad problematik. Hon arbetar på Bup Trauma i Malmö, där hon träffar barn och familjer med krigstrauman.

– Frågan är fortfarande till viss del marginaliserad i Sverige. Det behövs mer kunskap och medvetenhet i vården.

Hon jämför med tsunamikatastrofen 2004, som påverkade en helt annan grupp.

– Då fanns det en mycket större förståelse för att människor behövde vara sjukskrivna och återhämta sig. Vilket är bra. Tyvärr ser man inte på flyktingar som har förlorat allt på samma sätt. Det finns en föreställning om att man lämnar allt bakom sig när man kommer till Sverige.

Hur prata med barn med egna krigsminnen?

Alla som har varit med om krig och flykt utvecklar inte PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, den diagnos som vanligtvis förknippas med långvariga problem efter traumatiska händelser. Men överrepresentationen är stor – enligt Sabina Gušić har mellan 30 och 50 procent i en flyktingpopulation PTSD-symptom. Till symptombilden hör påträngande minnesbilder, emotionellt undvikande, mardrömmar, överspändhet och koncentrationssvårigheter. Kroppsliga besvär som värk och smärta är vanliga.

– Men för en del blir vård aktuellt först när man efter flera år inte lyckats lära sig svenska, på grund av koncentrationsproblemen, säger Sabina Gušić.

Så pratar du med barnen om kriget i Ukraina, läser jag, och Lilla Aktuellt svarar på barnens frågor. Barn och ungas oro tas på allvar, när otäcka bilder fyller skärmen.

Hur pratar vi med barn om Syrien, där kriget pågår, och en del har egna minnen av död och en livsfarlig flykt? Hur pratar vi med unga om Afghanistan, när släktingar lever i svält och under talibanstyre? Hur pratar vi om och med föräldrar som sluter sig inåt, som drömmer mardrömmar, som fortfarande får panik av nyårsfirandets fyrverkerier?

Trauman som är ett folkhälsoproblem

Ukrainakriget har i Sverige medfört en förnyad och akut medvetenhet om vad människor utsätts för i krig. Kanske kan det tjäna som en upplysning och påminnelse för de som slipper att minnas själva: Krigen pågår i människor.

Förödelsen kan vara nära inpå även inom Sveriges gränser. Oron tar inte slut där Sverige tar vid. Även vuxna kan må mycket dåligt, när otäcka bilder fyller skärmen. En del för att de upplevt samma saker som ukrainarna gör nu, andra för att kriget river upp andra sår.

Traumatiska erfarenheter och vad de gör med människor är i sammanhanget en fråga som hamnar i skymundan, medan språkkunskaper, försörjning och kriminalitet står högt på dagordningen. Ett folkhälsoproblem är det likväl, och samhällets insatser riskerar att bli ineffektiva eller kontraproduktiva om man inte tar det i beaktande.

En del av den svenska verkligheten

– Det här är en del av den svenska verkligheten nu. En betydande del av befolkningen har svåra krigsupplevelser. De har sett människor dö, förlorat anhöriga, gömt sig i skyddsrum och varit nära att drunkna på Medelhavet, säger Sabina Gušić.

Det är Ukrainakrigets sjuttonde dag. Min vän skriver ett nattligt meddelande.

”Fixade inte att jobba. Jobbet fattade. Men umgicks med kompisar på kvällen och mycket av ångesten släppte. Jag får tänka på att inte isolera mig.”

Det är en vanlig dag i Sverige och taxichaufförens bror har mördats. Hela världens tyngd på hans axlar när vi skiljs åt.