Hemma på kammaren sitter folk och tömmer kapslar och väger piller
Många pratar om långa perioder, ibland år, av plågsamma fysiska symptom när de slutar med antidepressiva efter en lång tids användning. Snabba utsättningar tycks vara normen och primärvården kan för lite. Genomgående är bristen på stöd.
Agnes Arpi
Journalist, fristående krönikör AltingetÖver en miljon svenskar tar antidepressiva läkemedel. Ändå omgärdas psykofarmaka fortfarande av stigma och starka åsikter likaväl som en vård full av frågetecken för den som vill sluta.
För några år sedan startades International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal (IIPDW), ett institut som strävar efter bättre och bredare kunskap om nedtrappning av psykofarmaka.
I maj hölls den första internationella konferensen, med forskare, vårdpersonal och patienter från hela världen. En av initiativtagarna till konferensen, psykoterapeuten Carina Håkansson, säger till tidningen Socialpolitik:
”Men om en person kommer till vården och vill trappa ner och ta bort psykofarmaka är min erfarenhet att en övervägande del av berörda läkare svarar att ’då måste du ta ansvar för detta ensam’.”
Skriande brist på vård
För ett år sedan publicerade Svenska Dagbladet en läsvärd artikelserie på temat. Människor berättade om hur de stod kvar på läkemedel år efter år utan utvärdering, och om en skriande brist på vård vid nedtrappning.
Dessa historier har bubblat länge under ytan, men först nu verkar de, något styvmoderligt, ha erbjudits en plats i offentligheten.
Att sluta med läkemedel är ofta en mycket ensam process.
Hjälpen som vården borde tillhandahålla, eftersom det är där som läkemedelsbehandlingar påbörjas, har i stället erbjudits av exempelvis RFHL (Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling). Organisationen har genom åren inte enbart stöttat människor som tar illegala droger, utan också dem som förskrivits antidepressiva, bensodiazepiner, antiepileptika och opioider, som inte överskridit ordinationen men ändå lider av sina läkemedel.
Därför finns en stor erfarenhetsbank, och den som har tagit del av historierna möter en ganska förskräcklig bild av hur vården har hanterat frågan om att sluta med läkemedel. Likaså finns en hel del stödgrupper i sociala medier, som inte ska ses som representativa för läkemedelsanvändarna i stort men som kan ge en vink om vad som saknas.
Här finns människorna som stått på lugnande i 20 år, och fått höra att de aldrig kommer att kunna leva utan dem, fastän de lever i dimma och amnesi. Någon veckas inläggning har de kunnat tjata till sig, för en hastig utsättning som gett olidliga symptom.
Snabba utsättningar normen
De snabba utsättningarna tycks vara normen, trots att de i förlängningen kan leda till fortsatt men oönskat medicinerande, till fler inläggningar, till liv på paus. För en långsam nedtrappning hänvisas man i stället till andra som gått igenom samma kval. Manualer och scheman för nedtrappning skickas runt i en sorts skuggsjukvård. Biverkningsrapporterna samlas i diskussionsforum. Hemma på sina kammare sitter folk och tömmer kapslar och väger piller skurna i småbitar för att kunna sluta med läkemedel så skonsamt som möjligt, ett litet steg i taget.
Många pratar om långa perioder, ibland år, av plågsamma fysiska symptom när de slutar med antidepressiva efter en lång tids användning, även om de följer den takt som betraktas som normal. De berättar om psykiska symptom som är mycket värre än det tillstånd som ursprungligen skulle behandlas, vilket ändå på rutin betraktas som ett återinsjuknande.
Nästan alla kan vittna om att inte bli trodda när de söker vård, om att betraktas som anomalier i en snäv Fass-modell och som medicinska kuriositeter, fastän de är så många. Genomgående är bristen på stöd. Att sluta med läkemedel är ofta en mycket ensam process, där primärvården kan för lite, psykiatrin ägnar sig åt läkemedelsinsättningar, beroendevården är till för andra patientgrupper och psykologerna är för dyra. Tidsbrist råder överallt.
Människor som misstänkliggörs
Den som googlar inför att sluta med Stesolid, Lyrica eller Venlafaxin kan nog bli ordentligt skrämd, men den som lider under tiden det pågår kan också förstå att han eller hon inte är så udda. I bristen på den individanpassade vårdplan som bara en läkare kan göra behöver man i alla fall inte vara isolerad.
Även frågan om att sluta med psykofarmaka har, såklart, polariserats. Den ena sidan kämpar för att psykofarmaka ska avdramatiseras, för att slippa fördomar om psykisk ohälsa och dess mediciner och för acceptans vid ett långvarigt behov av läkemedelsbehandling. Med detta kommer också ibland en skepsis mot vittnesmålen om den skada läkemedlen kan göra och hur svårt det kan vara att sluta. Här misstänkliggörs de människor som på olika sätt vill lyfta frågor om läkemedelsfri behandling och blinda fläckar i vården. Är de kanske anti-psykiatriska scientologer? Flummiga alternativmedicinare? Barndomsfixerade psykoanalytiker? Varför vill de neka människor livsviktiga läkemedel?
Slapphänt förskrivning till unga
Den andra sidan försöker få gehör för vad de bevittnar i sin professionella verksamhet och för sina erfarenheter av att ha farit illa när de försöker bli av med läkemedel de inte vill ha. De undrar varför kolleger håller tyst och varför beröringsskräck tillåts trumfa vad som är sant. De kritiserar en överdriven tilltro på läkemedelsbehandling och en slapphänt förskrivning även till mycket unga personer. Här finns de som undrar varför de stämplas som lögnare, inbillningssjuka eller missbrukare när symptomen är svårare än vad Fass medger. Men i detta läger florerar också uppfattningar om att psykofarmaka alltid är av ondo, att diagnoser främst är ett kontrollverktyg och att samtalsstöd kan hjälpa alla bara det tillgängliggörs.
Debatten pågår lågintensivt. Där den ena egentligen hade behövt någon att prata med, önskar den andre att läkemedel hade satts in tidigare i stället för allt pratande. Jag säger inte att det är enkelt för den som ska bedöma behoven. Men frågan om att sätta in läkemedel är mer genomlyst än frågan om att sätta ut dem.
Fler än var tionde svensk tar antidepressiva läkemedel. Ändå denna absurda verklighet fortfarande, att folk sitter och skär flisor ur ett litet piller enligt råd från en nätkompis. Sådana vakuum borde inte längre existera.
Agnes Arpi är journalist och fristående krönikör i Altinget.
Tidigare krönikor
- Hemmablint att göra Adoptionscentrum till experter på sig själva
- Mitt banala val av vårdcentral krävde tio vårdbesök
- Eget lidande saknar betydelse – jag tillåter inte att surrogatmödraskap sker i mitt namn
- Krigstrauman är en del av den svenska verkligheten
- Privata insamlingar kritiseras – men hur skulle det annars gå till?
- Säg som det är om kejsarsnitt på kvinnors egen begäran
- Både rörande och genant att se tillbaka på oss i den första tiden av pandemin
- Barnperspektivet saknas i vården av endometrios
- Förlossningsvårdens arbetsvillkor driver bort barnmorskorna
- Jag vägrar att vänja mig vid våld
- Freudianer, KBT och alla stackars patienter
- I Bergsjön kom rättvisan i en annan (drifts)form
- Skriftligt samtycke till vårdingrepp borde vara en självklarhet
- I vården ansvarsutkrävs bara ”systemet”, nästan aldrig individer
- De som har långtidscovid kan inte viftas bort lika lätt som de ME-sjuka
- Myndighetslingobingo i Försäkringskassans beslutsmallar
- Frågan om läkemedelsberoende behöver hanteras bättre
- Standardiserade vårdplaner riskerar att försämra vården
- Män nekar sig själva hjälpen de behöver efter cancer