Krönika av 
Ann-Sofie Dahl

Trumpviskaren utan visioner – här är nya Natochefen

Vem är Natos näste generalsekreterare – egentligen? En man med många namn, som får flytta ur föräldrahemmet och saknar bekvämt visioner, skriver Ann-Sofie Dahl.

”För att regera måste man nämligen kunna ’dansa med alla’, har Mark Rutte &nbsp;– Mr. Kompromiss – förklarat”, skriver Ann-Sofie Dahl.&nbsp;<br><br>
”För att regera måste man nämligen kunna ’dansa med alla’, har Mark Rutte  – Mr. Kompromiss – förklarat”, skriver Ann-Sofie Dahl. 

Foto: Omar Havana, Privat
Ann-Sofie Dahl
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Den här artikeln publicerades första gången den 26 juni.

Teflon-Rutte.

Mr. Kompromiss.

Trumpviskaren.

Ja, på Natos näste generalsekreterare passar verkligen talesättet om att ”kärt barn har många namn”. 

Att kunna dansa med alla 

Mark Rutte, Nederländernas långlivade premiärminister som sent omsider lämnar över till sin efterträdare i statsministerkontoret i Haag nästa vecka efter en utdragen regeringsbildning, har omtalats med många målande omdömen under årens lopp.

Som en glad lax med svårslagen förmåga att skapa god stämning kring mötesbordet och en fena på att sy ihop de mest osannolika samarbetskonstellationer. Och med en lika imponerande talang för att skaka av sig de skandaler som drabbat hans regeringar, därav smek- eller öknamnet Teflon-Rutte.

Frågan är om Mark Ruttes många talanger blir lika framgångsrika i ledningen för det stora och komplexa Nato-maskineriet som de har varit i den nederländska inrikespolitiken.

En politisk överlevare av format är han i alla fall helt klart, som har lyckats hålla sig kvar vid regeringsmakten i hela 14 år, i toppen för fyra olika koalitioner på kors och tvärs över det politiska spektrat, från höger till vänster.

För att regera måste man nämligen kunna ”dansa med alla”, har Mark Rutte  – Mr. Kompromiss – förklarat.  

Den förmågan har även förärat honom ett mindre smickrande omdöme: principlös. 

Frågan är om Mark Ruttes många talanger blir lika framgångsrika i ledningen för det stora och komplexa Nato-maskineriet som de har varit i den nederländska inrikespolitiken.

Övertalades att stanna kvar 

Att hitta efterträdaren till den likaledes långvarige Jens Stoltenberg har inte varit lätt. De många, emellanåt stridande, viljorna i den nu 32 medlemmar starka försvarsalliansen har lett till att Stoltenbergs mandat förlängts inte bara en, och inte två, utan hela tre gånger sedan han först utnämndes och tillträdde våren 2014.

Vanligtvis sitter generalsekreteraren runt 4–5 år på sin post, inte 10 år som Stoltenberg – fast holländaren Joseph Luns innehar rekordet med 13 år i Nato-toppen under kalla krigets dagar. 

Jens Stoltenberg har inte heller själv hymlat med att det har varit i längsta laget och att han gärna hade tagit sitt pick och pack och flyttat hem till Oslo. Innan han motvilligt övertalades – eller kanske snarare beordrades – att stanna kvar ytterligare ett sista år hade han rentav redan skaffat sig ett nytt jobb som norsk centralbankschef. 

Åtskilliga andra namn har förstås lanserats under de gångna åren. Men att få fram en kandidat som alla, i öst och väst, i nord och syd, har kunnat rösta för har inte varit någon enkel match. Stoltenberg var faktiskt själv en kompromisslösning 2014, när en helt annan kandidat från södra Europa gärna hade sett sig i generalsekreterarstolen efter danske Anders Fogh Rasmussen.

Rätt många av oss hoppades i det längsta på estniska premiärministern Kaja Kallas som Stoltenbergs efterträdare. För, förutom att Kallas är tveklöst kvalificerad för jobbet, kunde man väl tycka att det 2024 vore hög tid inte bara för en kvinna utan även för en generalsekreterare från Natos östra flank.  

Fördel Estland, eller? 

In i det sista hängde dock en annan kandidat kvar från den delen av Nato: den rumänske presidenten Klaus Iohannis. Strax före midsommar insåg han till slut att loppet var kört, efter att hans ungerske kollega, Viktor Orbán, som siste man – i välkänd ordning – lagt ner sitt motstånd mot Ruttes kandidatur, mot att den holländske premiärministern skriftligen försäkrat att Ungern skulle slippa delta i Natos stöd till Ukraina.  

Kaja Kallas uppfattades för sin del på sina håll som alltför antirysk för att kunna platsa som Natochef – invändningar som märkligt nog inte har hindrat hennes namn från att dyka upp i EU:s fördelning av topposter efter valet i juni. 

Men Kallas hade även en annan stark fördel i sin kandidatur: Estland tillhör nämligen de länder som i åratal har levt upp till Nato-kravet på två procent av BNP till försvaret (en siffra som i dag betraktas som ett golv, snarare än ett tak för medlemsländernas försvarsbudgetar).

Mark Ruttes land har inte hört till den skaran: tvärtom har Nederländerna länge legat och skvalpat på en generande låg nivå med en försvarsbudget runt ynka en procent. Även den nuvarande generalsekreterarens hemland har först i år lyckades ta sig över det magiska tvåprocentsstrecket, som nu ett av 23 medlemsländer, eller nästan 75 procent av de allierade.

Altingets gratis nyhetsbrev

För Nato handlar kraven på medlemsländernas försvarsbudgetar om flera saker. Dels givetvis att de – och det gäller inte minst européerna – måste ta den egna försvarsförmågan på allvar i tider när Ryssland utgör ett synnerligen reellt hot mot väst.

Det är också många hål som måste fyllas när lagren töms av stödet till Ukraina, där Nederländerna tillsammans med Danmark för övrigt har utmärkt sig som initiativtagare till leveranserna av stridsflyget F-16 till Kiev.

Inga visioner här, tack

Någon utpräglad Rysslandskritiker har Mark Rutte däremot inte gjort sig känd som – det vill säga inte före nedskjutningen av passagerarplanet MH17 över östra Ukraina sommaren 2014, med 298 personer ombord, varav flertalet var holländare. 

Men Natos krav på de allierades försvarssatsningar handlar också om att förbereda Alliansen inför värstafallsscenariot med en ny president Trump efter det amerikanska valet i november. Att säkerställa att så många medlemmar som möjligt lever upp till försvarskraven rycker effektivt undan mattan för ett av Donald Trumps allra käraste argument mot Nato – att européerna ”owe us”.

Någon stor visionär är inte heller näste holländare som flyttar till Bryssel i höst och därmed för första gången lämnar föräldrahemmet i Haag där han har bott ensam de senaste åren sedan mamma Rutte kom på vårdhem.

Just scenariot med en trumpsk comeback till Vita huset har anförts som det kanske starkaste argumentet för Mark Ruttes kandidatur. De båda kom omvittnat väl överens förra gången det begav sig, och presidenten omtalar gärna Trumpviskaren Rutte som sin vän.

Inte ännu en holländare, har det suckats lite varstans när Mark Ruttes namn har nämnts i striden om generalsekreterarposten. Men så blir det, för fjärde gången i försvarsalliansens 75-åriga historia, och med Anders Fogh Rasmussens företrädare, Jaap de Hoop Scheffer, en blek diplomat som inte lämnade några större avtryck i organisationen, som den senaste i raden.

Någon stor visionär är inte heller näste holländare som flyttar till Bryssel i höst och därmed för första gången lämnar föräldrahemmet i Haag där han har bott ensam de senaste åren sedan mamma Rutte kom på vårdhem.

Folk med visioner borde söka ögonläkare, har Natos näste generalsekreterare käckt deklarerat.

Ett kärt barn med många namn och talanger alltså, men ingen Mr. Visionär. Men frågan är om det inte är just en sådan som Nato mest av allt skulle behöva i dessa allvarstider.

Nämnda personer

Mark Rutte

Premiärminister Nederländerna

Jens Stoltenberg

Generalsekreterare Nato
Ekonom (Oslo uni., 1987)

Kaja Kallas

Estlands premiärminister
Juridik (Tartu Universitet 1999), master i företagsekonomi (Estonian Business School 2010)

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

Altinget logo
Stockholm | Köpenhamn | Oslo | Bryssel
Politik på allvar
AdressJohannesgränd 1111 30 StockholmRedaktionen+46 (0)8 12 13 14 24[email protected]Prenumerationsärenden+46 (0) 73 529 99 09[email protected]Org.nr. 556980-5269
Chefredaktör och ansvarig utgivare:Sanna RaymanCFOAnders JørningKommersiell direktörLars GrafströmVdChristoph NørgaardOrdförande och utgivareRasmus Nielsen
Copyright © Altinget, 2024