Annat var det under Muhammedkrisen

Sällan har väl kontakterna mellan den svenska och danska regeringen varit så täta som under denna sommar. Eller för den delen bevakningen av de båda länderna i internationella media.

Men så har det också varit några händelserika månader, med koranbränningar, kravaller och ambassadattacker i en (o)salig blandning. Allt påeldat – i bokstavlig mening – av en egenartad församling av nyttiga idioter och aktörer på Putins lönelista.

För, som Kristerssonregeringen framhållit, att det finns en rysk påverkansoperation i botten på denna sörja ska det inte råda någon tvekan om. Den ryska påhittigheten för att destabilisera, försvaga och splittra västvärlden har vi sett oräkneliga exempel på under de senaste åren.  

För Sveriges del är detta en helt ny erfarenhet. Danmark har däremot varit med förut och borde ha viss vana vid det här laget, efter Muhammedkrisen som blossade upp våren 2006.

Då som nu sattes flaggor i brand, ambassader i Mellanöstern attackerades, danska varor bojkottades och lättkränkta imamer framförde krav på den ena eftergiften efter den andra. 

Allt för att Jyllands-Posten hösten 2005 hade publicerat tolv Muhammedteckningar, varav en porträtterade profeten med en bomb i turbanen.

Blåste över

Med tiden blåste det hela över. Men det krävde såväl en större informationsinsats för att förklara innebörden av demokrati – huruvida budskapet gick fram kan man såklart fundera över – som en diplomatisk offensiv där den berömda danska charmen kopplades på för hela slanten.

Intresset för att gripa in med supermaktens många påtryckningsmöjligheter är tämligen svalt i Bidenadministrationen.

Samt, inte minst, ett diskret men effektivt ingripande i kulisserna av Danmarks allierade storebror i Washington DC.

Det är den ena stora skillnaden mot i dag: intresset för att gripa in med supermaktens många påtryckningsmöjligheter är tämligen svalt i Bidenadministrationen.

Och USA:s ställning i världen är inte heller längre vad den var då när det senast begav sig, för 16–17 år sedan.

Böjligare nu

Den andra skillnaden är av mer inhemsk karaktär. För lika principfast och oböjlig som den dåvarande borgerlige statsministern, Anders Fogh Rasmussen – sedermera en lika handfast generalsekreterare för Nato – var under Muhammedkrisen, lika vingligt har den nuvarande mittenregeringen uppträtt under sommarens begivenheter.

Sedan folketingsvalet förra hösten har Danmark ju begåvats med en koalitionsregering ”hen over midten”.  Mette Frederiksen (S) sitter kvar som statsminister, men nu tillsammans med sina nyvunna vänner i mittenpartiet Moderaterne och det liberala Venstre, tidigare största parti i den borgerliga oppositionen.

Och vem finner vi väl i regeringstoppen om inte den evigt pragmatiske Lars Løkke Rasmussen, tidigare tvåfaldig statsminister (2009–2011 och 2015–2019) för ovan nämnda Venstre och numera utrikesminister med partibok från den egna skapelsen, Moderaterne (ja, inspirationen till partinamnet kommer från svensk politik).

Lär firas i Moskva

Med sin nya partibildning har Løkke splittrat den borgerlighet som han tidigare var ledare för, och till synes kastat alla värderingar överbord i jakten på makten och härligheten. Løkke trivs bäst ”i maskinrummet”, som man säger i dansk politik, där han kan wheela och deala på kors och tvärs över parti- och nationsgränserna.

Så är han också känd för att ha druckit öl under gemytliga former med Vladimir Putin på Tivoli och för att ha gett upphov till begreppet ”panda-diplomati” gentemot Kina.

Med en sådan regeringskonstellation på Borgen är det kanske inte så underligt att responsen på Korankrisen har varit allt annat än rätlinjig. Propåer om att återinföra den blasfemiparagraf som avskaffades 2017 – vilket Socialdemokraterna som enda parti då röstade emot – har mötts av ett ramaskri i Folketinget, där sju oppositionspartier från höger till vänster raskt författade ett brev mot regeringens planer.

Ett paradigmskifte, har Berlingske förklarat på ledarplats. Cyniskt och undfallande, säger andra.

Desto gladare för den nya danska principlösheten lär diverse imamer och ayatollor vara som nu möts av helt andra toner än under Muhammedkrisen. För att inte tala om hur det väl firas i Moskva.