
Det har varit en sanning som huggen i sten att Europa inte kan möta kriser och framtidsutmaningar utan ett fransk-tyskt ledarskap. Men ett sådant ledarskap saknas just nu. President Emmanuel Macron såg sig själv som den suveräne ledaren med den romerska överguden Jupiter som rollmodell, men i stället blev han till en Ikaros i Élyséepalatset.
I Tyskland kan – några veckor före parlamentsvalet – åren med trafikljuskoalitionen bäst sammanfattas med Olaf Scholz i rollen som kansler Vankelmod.
Tusk gör upp med korruptionen
I stället har den polske premiärminister Donald Tusk tagit över ledartröjan på den europeiska scenen – och det understryks av att Polen nu är ordförandeland i EU. Efter det informella mötet mellan EU:s stats- och regeringschefer i häomdagen betonade han att EU:s svar på Donald Trumps hot om att införa tullar måste vara att stå eniga, vara tydliga, vänliga men också fasta. Polens ställning avspeglas också i att Tysklands av allt att döma näste kansler – CDU:s Friedrich Merz – har sagt att han på sin första dag på det nya jobbet inte bara kommer att besöka Paris, utan också Warszawa.
Sedan parlamentsvalet 2023 leder Donald Tusk en bred koalition vars främsta gemensamma nämnare var att hindra det då styrande partiet Lag och rättvisa från att oåterkalleligen göra Polen till ett ”Orbanland” enligt ungersk modell. Tidigare har han varit regeringschef, ordförande i Europeiska rådet och i EPP, men leder nu alltså igen den liberal-konservativa partiet Medborgarplattformen.
Inrikespolitiskt har mycket kraft och trixande lagts på att rehabilitera rättsstaten och göra upp med korruption och maktmissbruk. På grund av insatserna från Tusks regering frisläppte EU-kommissionen fondmedel på 137 miljarder euro som blockerats som svar på Lag och rättvisas nedmontering av rättsstaten.
Lag och rättvisas president Andrzej Duda har genom ett flitigt utnyttjande av sin vetorätt varit ett hinder på vägen mot att åter göra Polen till en fullvärdig demokrati.
Om Medborgarplattformens kandidat Rafał Trzaskowski vinner presidentvalet i maj blir det dessutom enklare att genomföra andra reformer som regeringskoalitionen har på sin agenda.
Polen rustar upp
När det gäller försvar och säkerhet har det dock funnits samförstånd. Polen var ett av de länder som reagerade starkast på Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och har efter den fullskaliga invasionen 2022 svarat på ett relevant sätt. Försvarsbudgeten som andel av BNP uppgår till 4,7 procent i Polen och Donald Tusk har inte heller något problem med Donald Trumps krav på att öka Natos tvåprocentsgolv till fem procent.
Inget land i Europa rustar mer än Polen.
För att möta ett konventionellt anfall byggs befästningar i riktning Kaliningrad, Belarus och Ukraina (i den händelse Putin tar över).
Den östra skölden syftar till att hindra ryska stridsvagnars framfart med diken, taggtråd och hinder av betong. I Redzikowo, tio mil väster om Gdansk, har USA en bas för försvar mot ballistiska robotar. Även den Baltic Sentry den – pågående Natoinsatsen i Östersjön med syftet att skydda kritisk infrastruktur – är ett polskt initiativ.
Som en annan del av hybridkrigföringen mot Europa har det organiserats flyktresor till Belarus för vidareförmedling av migranter till Polen. Ett 20 mil och 5,5 meter högt stängsel har dock minskat inflödet rejält. Rzesźow är en central hub för vapenhjälpen till Ukraina.
Se till att lotsa affären i hamn
Inget land i Europa rustar mer än Polen. Upprustningen kan dessutom innebära affärer för svensk del, inte minst när Polens enda ubåt ska ersättas med en helt ubåtsflotta.
Försvarskoncernen Saab har inkommit med anbud om att leverera ubåtarna A26 till Polen. Precis som vanligt är det många olika parametrar som avgör en affär, men i fråga om förmåga att verka i den speciella Östersjömiljön står Saab i särklass. Men för att det ska li en affär lär det också krävas ett paket som inkluderar olika industrisamarbeten.
Det bör vara en prioriterad uppgift för regeringen Kristersson att lotsa affären i hamn. Det är bra för svensk försvarsindustri, men affären skulle dessutom vara ett utmärkt sätt att ta det breda samarbetsavtal som ingicks i höstas vidare.
Inledningsvis i samarbetet slås där fast att:
”Konungariket Sverige och Republiken Polen är sammanlänkade av en gemensam historia, geografi och framtid. Sveriges och Polens djupa samhörighet och gemensamma intressen är utgångspunkten för det strategiska partnerskapet mellan länderna.”
Och för både Sverige och Polen är Ukrainas överlevnad och hotet från Ryssland av högsta prioritet. Det gäller även i dessa Trumptider.
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och gästkrönikör i Altinget.
Tidigare krönikor
- Trump agerar som en allsmäktig gudfader
- Kanske hemsöker Navalnyj fortfarande Putins drömmar
- Putins lek med sanningen gör dig ofokuserad
- Ryska ”valet” var en övning i underkastelse
– Vi kan inte tillåta att Putin segrar
– När fondpacifismen inte längre var hållbar
– Ett partikollektivt politikermisslyckande
– Putinismen är narcissistisk och paranoid – och med en mission
– Nu är inte läge att vara Putins nyttiga idiot
– Försvarsmakten har problem med tystnadskulturen
- Vi lämnar illusionen om den eviga freden bakom oss
- Ryssland är 2022 års biggest loser
- Buffliga Hultqvist lämnar sitt jobb
- Världen utanför ignorerades i SVT:s debatt
- 183 dagar senare – dagens firande kommer visa Ukrainas vilja att vinna kriget
- Lindes deklaration slår fast att vi står bakom Nato:s kärnvapendoktrin
- Ett Natomedlemskap innebär mer nordiskt samarbete
- Kan Micael Bydén växla in mjukvalutan i inflytande?
- Det är en sorgens dag i Europa
- Det svenska svaret till Lavrov bör vara skarpt
- Så låter det i Vladimir Putins offentliga universum
- Det krävs ett förmågelyft utöver försvarsbeslutet
- Försvaret glöms bort trots ett gigantiskt reformutrymme
- Vår motståndskraft vilar i många civila händer
- Verkligheten trycker på – beredskapspolisen måste återupprättas

















