Krönika av 
Claes Arvidsson

Så låter det i Vladimir Putins offentliga universum

I Putins offentliga universum beskrivs Nato som en obotlig cancer och Ukraina som en helt nödvändig buffertzon. Eftergivenhet mot Ryssland fungerade inte återhållande efter kriget mot Georgien 2008 eller det fungerar inte i det nu pågående kriget mot Ukraina.

Bild från Putins nyårstal, som hölls timmar efter att hans telefonsamtal med USA:s president Joe Biden.
Bild från Putins nyårstal, som hölls timmar efter att hans telefonsamtal med USA:s president Joe Biden. Foto: KREMLIN PRESS SERVICE/AP/TT
Claes Arvidsson
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Vladimir Putin har bra flyt nu. Det handlar förstås om den tredelade ryska maktkombon. Den innehåller en minst 100 000 man stark militär uppladdning vid gränsen till Ukraina, sinande gasleveranser till EU och ultimativa krav på en återgång till ett Europa uppdelat i intressesfärer. För svensk del skulle de ryska ”röda linjerna” innebära att grunderna för försvars- och säkerhetspolitiken raserades.
Reaktionen borde ha blivit kalla handen men i stället har Putin bjudits in i förhandlingsfinrummet. Redan det var en seger.

”Populäre” Putin

I troféskåpet finns även att den centrala förhandlingen sker med USA. NATO och OSSE finns bara med på ett hörn för att president Biden insisterar på det. Och EU får inte alls vara med. Det splittrar, och bidrar till ett frenetiskt sökande efter dialog med Kreml. Putin har aldrig varit så ”populär”.

President Macron har till och med föreslagit att européerna ska ta fram ett eget förslag till ny säkerhetsordning med Ryssland, som sedan ska presenteras för NATO och så förhandlas med Moskva. Det skadar förstås den transatlantiska länken. Ännu en seger.

Den ryska offentlighetens falsarier

Ryssland är en diktatur och offentligheten blir därefter. År efter år har man pumpat ut falsarier både om Sovjetunionens historia och det nutida hotet från NATO (följ gärna medierapporteringen från BBC:s Steve Rosenberg).

Den orättvist förlorade stormaktsställningen är ett stående tema när man tar del av synpunkter från Kreml närstående debattörer och analytiker. Som när statsvetaren Sergej Karaganov vid Rådet för utrikes- och försvarsfrågor i en intervju i ryska tidskriften Global Affairs ställer sig frågan hur USA ska fås att respektera ett Ryssland.

I världsbilden ingår tron att utan kärnvapen skulle Ryssland redan ha attackerats. Hans svar på den retoriska frågeställningen är att Ryssland måste eskalera på Rysslands villkor.

Nato beskrivs som en cancer

Karaganov beskriver Nato som en cancer som inte kan botas utan bara lindras. Han pläderar dock inte för krig, utan för att pressa ett svagt väst till eftergifter. Ukraina framställs som en helt nödvändig buffertzon för att hålla samma ”ondska” som i Baltikum och Polen borta. Det han kallar ”fake-stater” från det forna Sovjetunionen borde ett nu starkt Ryssland ta tillbaka, menar han.

Samme Karaganov myntade för övrigt redan 1992 doktrinen om att använda etniska ryssar och rysktalande i de forna sovjetrepublikerna som instrument för ryskt inflytande. Och det har Ryssland gjort och gör.

Att nå diplomatiska framgångar genom militärt hot är ett tema som går igen. Låt oss skaffa ett kärnvapen som kan utplåna USA och hota hela den västliga civilisationen, har man kunnat läsa på framsidan till den regimtrogna konservativa veckotidningen Literaturnaja Gazeta. Det säger åtskilligt om vad som är OK i Putins offentliga universum.

Oklar rysk målbild

Ryssland vill bli erkänt som stormakt och dessutom ändra den militärstrategiska balansen i Europa. Tidigare ingångna avtal som skulle bära upp den europeiska säkerhetsordningen är för rysk del förpassade till historiens skräphög.

Hur den ryska målbilden mer exakt ser ut är däremot omöjligt att veta, också därför att den kan vara rörlig och anpassas efter var det sker ”servering”.

Det är illavarslande att president Biden har öppnat för att ”mindre intrång” (minor incursions) i Ukraina inte skulle få så allvarliga konsekvenser som en regelrätt rysk militär intervention.

På Putins önskelista

Att Ukraina blir ett demokratiskt exempel står på Putins förbudslista. På önskelistan står en landkorridor från lydrikena Donetsk och Luhansk till hamnstaden Mariupol vid Azovska sjön och säkerställande av vattenförsörjningen till det annekterade Krim.

I den ryska Duman ligger nu ett lagförslag om att Ryssland ska erkänna de två utbrytarrepublikerna som självständiga stater.

Eftergivenhet fungerar inte

Så långt har hotet om militärt våld lönat sig i relation till väst. Detta trots att eftergivenhet mot Ryssland varken fungerade återhållande efter kriget mot Georgien 2008 eller i det nu pågående kriget mot Ukraina.

Nu borde nog var nog.


E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget