Krönika av 
Anna Rennéus Guthrie

Ukraina förtjänar bättre än våra tvivel

Det finns tecken på att den svenska politiska debatten inte håller garden uppe nog mot hotet från Ryssland. Det skriver Anna Rennéus Guthrie. 

Statsminister Ulf Kristersson talar under manifestationen ”Sverige står upp för Ukraina” på Sergels torg, Stockholm. 
Statsminister Ulf Kristersson talar under manifestationen ”Sverige står upp för Ukraina” på Sergels torg, Stockholm. Foto: Caisa Rasmussen/TT
Anna Rennéus Guthrie
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Inte minst Sverigedemokraternas formuleringar om gränser för det svenska stödet till Ukraina, liksom tecken på att från Vänsterpartiet om förhandling som lösning på kriget, är uttryck för att vi måste vara vaksamma att de argument som tjänar ryska intressen inte får fäste. 

Risken att dessa, förvisso nu mer isolerade positioner, hittar något att slå rot i och tillsammans med villfarelser som konstant matas ut från den krigande parten, blir en slags position värd att ta på allvar jämte andra positioner.

Det är förvisso mänskligt att vara trött på kriget, men faktum är att även om Ryssland idag mirakulöst skulle dra sig ur Ukraina skulle det inte med det som utspelat sig dessa två år vara möjligt med någon enkel forgive and forget. Ryssland är i västs ögon förlorat för den närmaste generationen.

Kognitiv moteld 

Det är därför för väl att president Macron, som var den som under krigets början främst utmärkte sig genom prematura fredsförhandlingstankar, till sist kom till insikt. Insikten att Ukrainas sak är vår. Kriget som Ryssland för mot Ukraina är mot oss alla. Och det är Ryssland som gör fred omöjligt.

Liksom illustrerar den mer strategiska kompetensen som Frankrike behärskar. Att göra Ryssland osäkert om vad väst planerar är i sig en form av kognitiv moteld.

Härom månaden var det tvärtom bortom tvivel och gränser det stöd Frankrike ämnade ge, plötsliga löften om franska marktrupper dominerade i stället Ukrainasamtalen och skapade huvudbry, inte bara hos angriparen men även bland vänner. Ska vi andra plötsligt in på krigsfältet nu, med våra soldater. Är det krig, på riktigt? Fler kommer behöva ta till sig den tanken när kriget ändå blivit vardag i en del av Europa.

Macrons utspel om att inte utesluta marktrupper i Ukraina och insikten om att Rysslands gränslöshet i kriget inte kan mötas av europeiska röda linjer visar tydligt förflyttningen som Frankrike gör. Liksom illustrerar den mer strategiska kompetensen som Frankrike behärskar. Att göra Ryssland osäkert om vad väst planerar är i sig en form av kognitiv moteld.

Europa behöver öka sin leverans till Ukraina

Uppslutningen för Ukraina är nu huvudsakligen stark och tydlig. Och även om Ukraina önskar mer av det som redan ges, och lär komma att fortsätta göra så till dess att kriget är slut, så finns grundtilliten till att Europa står bakom, på plats.

I detta sammanhang är också det svenska långsiktiga stödet till Ukraina som regeringen presenterade under veckan ett konstruktivt och viktigt bidrag. 

USA har dessutom klubbat igenom det större stödpaketet som minskade på den tvivelkänsla som genomsyrat de senaste månadernas debatter kring frågor om vacklande engagemang från andra sidan Atlanten, ty vad gör Europa för Ukraina om USA inte levererar?

Den frågan vill Europa helst inte behöva besvara, men att öka sin beredskap och position självständigt är viktigt parallellt med att agera förespråkare för behovet av att USA och Europa håller armkrok mot Ryssland, och för den delen även Iran och Kina och andra där och när så behövs. Frågan som fler makthavare borde fundera över är hur vi kan komma runt de hinder som finns för att vi själva också ger snabbare och tydlig leverans till Ukraina.

Freden inte vårt ansvar

Efter krig kommer så fred, men idag vet ingen vilken dag Ukraina kommer kunna leva i fred och frihet igen. Men att erbjuda eftergifter så snart kriget mot Ukraina var ett faktum var lika fel där och då som det vore att göra det i dag två år och tre månader senare. Det är dessutom naivt då det inte förändrar något i styrkeförhållandet mellan den angripna och förövaren.

Det är också den dagen ett dylikt scenario eventuellt skulle närma sig, att fred ska köpslås fram, inte heller för oss som backar upp Ukraina, att besluta kring fredens villkor. Vilka villkor Ukraina möjligtvis så småningom skulle kunna komma att ställa framöver för fred skulle främst vara upp till dem själva att avgöra.

Därför är det viktigt att, trots att tiden går och tålamodet prövas, inte låta det franska fredsivrandet som florerade i synnerhet i krigets början – där fred var detsamma som att öppna upp för att ge vika och ge bort delar av Ukraina till Ryssland – få fäste på nytt. Vare sig Ukraina eller Europa i stort är hjälpta av samtal som utgår från en rysk diskurs.

Ukrainas sak är vår

Den som ännu tvivlar på att Ukrainas sak på djupet inte angår hela den fria världen behöver onekligen anstränga sig mer för att ta in den existentiella sanningen att detta krig kommer vara formativt för decennier framåt, om inte hela det närmaste seklet.

Ukrainas sak är vår. Det innebär att vi ska lyssna på vad de ber oss om och anstränga oss på riktigt och utmana våra befintliga system för att kunna göra ännu mer. Och vi ska framförallt undvara dem våra tvivel. Ukraina och det Europa som Ukraina håller uppe försvaret för varje dag förtjänar nämligen så mycket bättre än så.

Fakta

Anna Rennéus Guthrie är chef vid den utrikes- och säkerhetspolitiska tankesmedjan Frivärld och tidigare redaktör på Tidningen näringslivet. 

Tidigare krönikor:

Förväxla inte hopp med verklighet i säkerhetspolitiken

- Världen får inte göra samma misstag med Kina som med Ryssland

 

Nämnda personer

Emmanuel Macron

Frankrikes president
Master i filosofi (Université Paris-Nanterre), master i offentlig förvaltning (Sciences Po)

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00