Kommunala skolor behöver varenda krona till det brottsförebyggande arbetet

Varje gång diskussionen om barn som rekryteras till gängen får syre lyfts skolan fram som den viktigaste brottsförebyggande aktören. Teorin verkar vara att om man bara klarar skolarbetet så kommer allt lösa sig. Det hade varit bra om det var sant men tyvärr är det inte så enkelt.

I Sverige älskar vi att vara världsunika. Vi har därför både en princip om bidrag på lika villkor mellan kommunala och friskolor – och skolpeng per elev.

Friskolor ersätts för brottsförebyggande arbete

Lagstiftningen som rör skolpengen riskerar att göra skolpersonal ängslig eftersom skolor konkurrerar om pengarna. I korthet fungerar lagstiftningen så att hemkommunen räknar ut genomsnittskostnaden per elev som sedan blir skolpeng. Kommunen ska betala ut samma grundbelopp till kommunala – och fristående skolor. Det är det som är bidrag på villkor.

Om kommunen skjuter till extra pengar för att arbeta brottsförebyggande ska alltså friskolorna ersättas.

I praktiken innebär principen om bidrag på lika villkor att kommunen inte kan ge sina skolor tillskott under året utan att samtidigt ersätta friskolor med motsvarande summa per elev. Om kommunen skjuter till extra pengar för att arbeta brottsförebyggande ska alltså friskolorna ersättas. Givetvis finns det även elever i friskolor som hamnar på fel bana men skillnaden är att kommunen kan bestämma vad skolorna ska använda pengarna till, men de får inte bestämma vad friskolorna ska göra. Kommunen måste alltså betala dubbelt om man vill göra en insats i sin verksamhet.

Många kommuner har till exempel skolsociala team, men de belastar i regel socialbudgeten vilket gör att skolsocionomerna är anställda av socialtjänsten, som verkar under annan lagstiftning. Man belastar socialbudgeten för att inte behöva ersätta friskolorna. Det hade varit bättre om principen om bidrag på lika villkor avskaffades så att kommunerna kunde anställa de professioner de anser sig behöva, utan att behöva betala två gånger.

När elever försvinner tappar skolan skolpengen

Skolpengens konstruktion sätter alltså käppar i hjulet eftersom det finns en inbyggd konkurrens om skolpengen. Det finns skäl för kommunala skolor att mörka problemen eftersom skolans rykte är så viktigt. Ingen förälder kommer ju sätta sina barn i skolor där det är allmänt känt att gäng rekryterar nya barnsoldater i korridorerna och på skolgården.

När man tappar elever, så tappar man skolpeng. När skolor förlorar skolpengar måste man säga upp personal, och det är inte lärarna som får gå utan de som har i uppdrag att uppmärksamma elever med normbrytande beteende som är på väg åt fel håll. Alltså den personal som har i uppdrag att arbeta brottsförebyggande.

Konkurrensen riskerar att leda till att problem tystas ner i stället för att vara ärlig med den ytterst allvarliga situation många skolor befinner sig i. Är det något vi behöver är det skolpersonal som vågar vara modiga.

Principerna måste förändras

Lösningen är inte mer pengar. Mer pengar är de lata politikernas lösning på komplexa problem. Det vi behöver göra är att förändra principerna för hur vi fördelar pengar för att på så sätt minska konkurrensen om den eftertraktade skolpengen. Mindre konkurrens kommer få den positiva effekten att vikten av ett gott rykte tonas ned.

Regeringen måste därför göra två saker.

För det första måste man basera skolpengen på skolklass i stället för per varje elev så att rektorer inte förlorar en skolpeng varje gång en elev byter skola. Och för det andra: avskaffa principen om bidrag på lika villkor så att kommuner kan göra satsningar utan att behöva betala två gånger.

Kommunala skolor behöver varenda krona till det brottsförebyggande arbetet.