Öronmärkta pengar vid NPF-diagnoser är inte vägen framåt för skolan

Den här tiden på året biter rektorerna på naglarna i väntan på budgeten för nästa år. Det är knappt två månader kvar på året och om vi inte får kompensation för prisökningarna är det bråttom med att sätta medarbetare i omställning. Skolan är lite speciell, eftersom läsåret inte går i takt med budgetåret. Elevernas läsår är mellan augusti och juni medan budgeten gäller från januari till december.

Vi kan alltså behöva göra oss av med personal under läsåret, vilket stökar till det för oss.

Uttrycket ”hur man än gör så har man ändan bak” passar bra in på rektorers ekonomiska förutsättningar.

Jag får ofta höra att vi som arbetar i utsatta områden har så hög skolpeng. ”Ni kommer ju inte drabbas om det blir nedskärningar”, kan det sägas.

Det är en sanning med modifikation.

Skolpengens grundbelopp är samma för alla, men sedan har en del kommuner en omfördelning, så kallad strukturersättning utifrån socioekonomiska faktorer. Syftet med strukturersättningen är att ge mer resurser till skolor som har låg andel elever med eftergymnasialt utbildade föräldrar, den faktor som främst påverkar skolresultaten. Resurserna går ofta till högre lärartäthet och trygghetsskapande personal som hjälper lärarna att upprätthålla trygghet och studiero, i och utanför klassrummet.

Skollagen säger att huvudmannen och rektor ska fördela resurserna efter elevernas behov, eftersom alla elever har rätt att få det stöd de behöver för att nå kunskapskraven oavsett vilka förutsättningar de har.

Principen har ifrågasatts

I praktiken går en stor del av strukturersättningen till att finansiera tomma skolplatser. Skolor med högt socioekonomiskt index får högst ersättning, men de har också stor elevomsättning. När elever bor i tillfälliga boenden flyttar man ofta, vilket gör att eleverna byter skola. Varje elev som byter skola lämnar efter sig ett hål i budgeten, det hålet täpps sedan igen med de pengar som var tänkta att gå till högre lärartäthet och mer stöd.

Det är givetvis inte fel i sig, men det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt

De senaste åren har principen att fördela resurserna efter elevernas behov börjat ifrågasättas, vilket jag skrivit om tidigare. Täby strider för att få införa kvalitetspeng och i Stockholm har Moderaterna i sin skuggbudget lagt förslag om att inte räkna upp strukturersättningen för 2025. Det betyder i praktiken att den sänks och utöver det vill de även sänka den med några procent. Resurserna ska i stället gå till elever som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är givetvis inte fel i sig, men det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

En osund jakt på diagnoser

De elever som behöver ett mindre undervisningssammanhang ska få det. Men Stockholms stad är en ovanlig kommun i den mening att kommunala skolor kan söka tilläggsbelopp. I de flesta kommuner smetar man ut lite stöd till alla skolor i stället för att rikta det till de elever som verkligen behöver det. Problemet är att när man vill fördela resurser utifrån NPF-diagnoser så skapar man incitament till en osund jakt på diagnoser.

I stället för att sänka strukturersättningen och sätta i gång en jakt på NPF-diagnoser borde Moderaterna i Stockholm lägga in elevomsättning som en faktor i sitt socioekonomiska index. Då skulle skolor kompenseras för den höga elevomsättningen, som är en konsekvens av bostadssegregationen. Även om man inte räknar upp strukturersättningen skulle vi få resurser till extra undervisning och stöd. Det skulle frigöra resurser till elever som behöver ett mindre sammanhang.

Det vore bra för eleverna i Stockholms skolor.