Idrottens demokratiska röster behöver mobilisera mot kommersialismen

Kollisionen är idrotts–Sveriges hittills största i år. Och den består varken av en brutal kroppstackling eller masskrock i någon motorsport. I stället är det en idrottsideologisk kraftmätning i tennisvärlden som vållat debatt, där skadan kan bli en idrottsmodell som förändras i grunden.

100 miljoner för ordförandeskapet 

Bakgrunden är att finansmannen Christer Gardell i slutet av förra året tillsammans med vännen och tennisledaren Ulf Rosberg lovade 100 miljoner över fem år i satsningar på svensk tennis. Haken? Att de villkorade det finansiella stödet med att en ny styrelse, ledd av just Rosberg, skulle väljas.

Utspelet fick hård kritik från röster i idrottsrörelsen, men också från exempelvis sportjournalisten och Dagens Industri-krönikören Olof Lundh som riktade sig till duon med orden ”det här är inte som i era vanliga miljardärsliv där ni kan köpa er förbi köer och hinder.”

Kravet på en avsatt styrelse lämnades – så länge den nya var lämplig – samtidigt som villkoret att förbundet skulle ledas av Rosberg stod kvar.

Splittrar förbundet 

I slutet av april stod det klart: en ny styrelse valdes och ordförande blev Ulf Rosberg. Vid årsmötet kommenterade Rosberg, som har ett mångårigt engagemang i Djursholms Tennisklubb, situationen med att regioner och klubbar säger sitt och att ”det enda som lagts fram är ett erbjudande.”

Frågan är djupt ideologisk. Ska vi behålla folkrörelseidentiteten eller tumma på de demokratiska principerna för lockelsen av pengar?

Den avgående ordföranden för Tennisförbundet Åsa Hedin har klargjort att 100 miljonersinitiativet har haft inverkan på hennes beslut att inte ställa upp för omval. ”När man viftar med hundra miljoner så händer det väldigt mycket med hur folk beter sig, och det är väldigt tråkigt att se. Vi behöver ju resurserna, men inom ramen för idrottens principer”, kommenterade hon till TV4, och satte fingret på det många kritiker med rätta varnat för.

Frågetecknen rör naturligtvis de 100 miljonerna. Ett ”erbjudande” som formellt går att tacka nej till, men som samtidigt är svårt att motstå, riskerar att rita om spelplanen på ett sätt som utmanar folkrörelseidrottens ideal – där behovet av nya intäkter måste vägas mot en ideologi som värnar medlemsdemokratin.

En unik situation

Hittills har Riksidrottsförbundet (RF) meddelat att de inte kan agera utan att någon anmäler processen för att pröva om en otillåten påverkan har skett. Ordföranden Anna Iwarsson betonar dock att situationen är unik och att det inte är förenligt att kombinera förtroendeuppdrag med ekonomiskt stöd. Därför ska stadgekommittén nu se över RF:s egna stadgar efter Tennisförbundets årsmöte.

Ska det gå att köpa sig till inflytande i en idrottsmodell som bygger på demokratiska principer framför privata och kommersiella intressen? Valet tycks visserligen formellt sett gått rätt till. En majoritet av valberedningen föreslog Rosberg som ordförande, även om valberedningens ordförande Petra Edroff själv föreslog en annan kandidat.

Folkrörelse eller marknadslogik?

Årsmötet följde till syvende och sist grundläggande demokratisk praxis av allt att döma. Men en formell seger kan vara en demokratisk förlust – och således också ett brant sluttande plan.

Frågan är djupt ideologisk. Ska vi behålla folkrörelseidentiteten eller tumma på de demokratiska principerna för lockelsen av pengar?

Behovet av ett demokratiskt omtag kan med fördel utgå från kapitlet Vår tid är nu! i Centrum för idrottsforsknings rapport Jag ställer upp! från fjolåret. Där menar Andreas Linderyd, ansvarig för forskning och utveckling på Riksidrottsförbundet, bland annat att grundläggande kunskaper om hur föreningar styrs riskerar att försvinna.

På lång sikt kan hela, 51-procentsregeln som säkerställer medlemmarnas makt över idrotten, utmanas

Marknadslogiken tar större plats, medlemmar agerar som kunder och fokus på prestation gör att idrottens demokratiben försvagas. Samtal och handling behövs för att skapa demokratisk motståndskraft. I samma kapitel understryks nämligen att värdegrunder och ledstjärnor riskerar att stanna vid ord.

Här behöver den befintliga idrottsmodellens försvarare mobilisera sig eftersom de kommersiella hoten mot olika delar av idrotten lär bli fler.

Kraftsamlingen behövs både för att vitalisera diskussionerna om medlemsdemokratins förtjänster och funktion, men också för att ta plats i styrelser och utveckla förslag på en demokratiskt och ekonomiskt hållbar modell som slår vakt om viktiga värden så som inkludering, inflytande och värdet av det ideella.

Kan omkullkasta medlemsdemokratin 

Här och nu behöver problemformuleringen vara tydlig, och den är viktig för hela civilsamhället som behöver skydda sin autonomi gentemot både statliga och privata intressen. Hur formellt korrekt Tennisförbundets årsmöte än gått till så har det öppnats ett hyperkommersialiserat fönster som idrotten behöver motarbeta.

Vill det sig illa kan medlemsdemokratin rundas genom att fler aktörer inom andra sporter presenterar ”erbjudanden.”

På lång sikt kan hela 51-procentsregeln, som säkerställer medlemmarnas makt över idrotten, utmanas. Går det så långt handlar det inte längre om en kraftmätning i ett förbund utan om en reell kraftmätning mellan en otyglad kommersialism och en folkrörelsemodell som just nu utmanas.