Debatt: Vart tog den riktiga kulturpolitiska bevakningen vägen?

Nina Björby (S)
Ordförande i kulturutskottet, Region Västerbotten

Jag har på många sätt och i olika roller arbetat med kultur sedan jag var 14 år. Vi pratar då om 1984 och därmed ett decennium efter 1974 års kulturpolitiska genombrott som många, inklusive journalister, refererar till. I diverse sammanhang har jag och andra kulturpolitiskt engagerade pratat om vikten av att återigen få se en politisk ledning på nationell nivå som på riktigt vågar investera i kultur och bildning. Inte bara i ord utan också genom statsfinansiell handling i statsbudgeten.

På samma sätt som man gjorde 1974 med satsningar som: En bok för alla, de tre R:en (Riksteatern, Riksutställningar och Rikskonserter) och Konstfrämjandet. Där man politiskt ser vikten av hur kulturen och bildningen faktiskt bygger Sverige starkare för att kunna möta upp samhällets utmaningar.

Äntligen

Tretton minuter över tre, onsdagen den 9 september 2020, var vi nog ett stort antal som gick in på Kulturdepartementets hemsida för att se den livesända presskonferensen om kultursatsningen i årets statsbudget.

Det är därför motiverat att undra var det i hela fridens namn finns någon som verkligen granskar och analyserar vad budgetsatsningarna faktiskt betyder för vårt land?

Nina Björby (S)
Ordförande i kulturutskottet, Region Västerbotten

Det hade inte varit så konstigt om åhörarnas förväntningar varit låga. Det skulle väl som vanligt bli typ ingenting, men i ord verka som någonting stort. Men så hände det: Mitt under pågående pandemi så ges kulturen och konsten extraordinära medel samtidigt som den nationella kulturbudgeten höjs historiskt. Biträdande finansministern tillsammans med kulturministern lägger upp satsning efter satsning på kulturen. 3,4 miljarder.

För de som ser konstens, kulturens och bildningens roll för ett samhälle och för utvecklingen av ett land så var det bara ett enda stort tillfälle till att faktiskt utbrista: Äntligen.

Historisk satsning

Men döm av min förvåning. Endast ett par frågor från journalister från några av våra mest renommerade medier: TT, DN och SVT. Fritt citerat: ”Varför kom det inte tidigare?” ”Kommer det vara lika dålig koll på vilka som får pengar?” ”Varför kommer inte medlen förrän nu?”

Vi som kämpat för ökade kulturmedel genom åren vet att detta är en historisk satsning och det har gått fort. När jag ser och hör kulturjournalisternas frågor blir jag personligen beklämd och ganska uppgiven. Varför fick kulturminister Amanda Lind (MP) inte frågor från journalisterna som: ”Hur har du lyckats driva igenom detta?” ”Är det så att regeringen igen förstår vikten av konst och kultur och vad är dina kommentarer på det?” ”Ska vi tolka detta besked som att konsten, kulturen och bildningen faktiskt är som Stefan Löfven (S) sagt – att med kultur och bildning bygger vi landet?”

Nej, inga av dessa frågor ställdes, det hela reduceras av närvarande kulturjournalister till ett enda stort gnäll.

Ifrågasätta journalistiken

Det är därför motiverat att undra var det i hela fridens namn finns någon som verkligen granskar och analyserar vad budgetsatsningarna faktiskt betyder för vårt land? Var finns de kulturjournalister som får utrymme att analysera det regeringen och samverkanspartierna uttrycker i sin budget – att man med kultur och bildning bygger landet strategiskt och långsiktigt?

Om det är på detta sätt den stora satsningen på kulturen hanteras av journalisterna så ser jag en risk att även andra samhällsområden får samma bristande bevakning och analys. Det öppnar för att journalistikens förmåga till kritisk granskning kan ifrågasättas. Detta i tider då det goda journalistiska hantverket, underlagen och kvaliteten är viktigare än någonsin för samhällsdebatten.

Vi behöver på allvar fråga oss vilket ansvar respektive redaktion har för att skapa bra förutsättningar för den riktiga kulturjournalistiska bevakningen.