Omprövning av kommunernas heliga självstyre kan stoppa den skenande byråkratin

Att byråkratin ständigt växer är en observation lika gammal som det moderna samhället liksom uppfattningen att den utvecklingen skapar en rad problem.

När Dagens samhälle skriver om hur administratörerna i regionerna blir allt fler medan vårdpersonalen minskar är det inte en nyhet men uppgifterna känns likväl drabbande. I Region Gävleborg krävs det en administratör per 3,9 vårdanställda vilket är ganska uppseendeväckande även för den luttrade. 

Varje onödig byråkratisk timme tar tid från patienter, omsorgstagare och elever.

Jag känner mig uppmanad till självrannsakan eftersom jag är en del av problemet med ett yrkesliv som i huvudsak bestått av att omväxlande vara byråkrat och konsult. Säkerhetsområdet som jag jobbar inom har genom åren vuxit starkt men det förekommer sällan diskussioner om hur effektivt de resurser som ständigt ökar används även om jag försökt skriva några rader då och då.

De negativa effekterna blir särskilt stora i regioner och kommuner där behovet av informationssäkerhet är som störst samtidigt som resurser och kompetens saknas.

Så har administrationen ökat

Några strukturella faktorer inom informationssäkerhetsområdet som bidragit till ökad administration i just regioner och kommuner är ganska enkla att identifiera. Samma faktorer kan sannolikt återfinnas inom andra områden.

Den svenska offentliga välfärdssektorn omorganiserades återkommande under nittonhundratalet där verksamheter flyttades mellan de olika huvudaktörerna. Ett sådant exempel är när landstingen 1963 övertog provinsialläkarväsendet från staten och primärvården därmed hamnade under samma huvudman som slutenvården. I praktiken blev inte skillnaderna så stora vid dessa förflyttningar eftersom staten fortsatte att styra med en stark hand via Medicinalstyrelsen och dess efterföljare Socialstyrelsen.

En liknande styrning har funnits på skolsidan. Staten kom med mycket detaljerade beskrivningar av vad kommuner och landsting skulle göra inom respektive område och följde upp detta med en noggrann tillsyningsverksamhet.

Detta mönster började ruckas under 1970-talet då ramreglering ersatte den tidigare styrningen. Kommuner och landsting fick en påse pengar från staten och direktiv om vad de skulle åstadkomma men inte hur. Redan där började en utveckling med fler administrativt anställda som i varje organisation skulle utveckla metoder, personalhantering, uppföljning och kommunikation med mera, alltså frågor som staten tidigare tog ansvar för. 

Pendeln mot decentralisering tog fart både från rörelser som den gröna vågen och från den ökade marknadiseringen av offentlig sektor.

Trenden tilltog i styrka och fragmentiseringen ökade med ÄDEL-reformerna under tidigt 1990-tal då kommunerna blev huvudmän för social omsorg och äldrevård.

Myndigheter backar för SKR

Motarbetandet av statligt inflytande i de alltmer frikopplade kommunerna och landstingen stärktes då de tidigare Kommun- respektive Landstingsförbunden slogs ihop till Sveriges kommuner och landsting 2007, numera SKR. Detta förbund ligger nu som en mörk massa i den svenska förvaltningen och bevakar outtröttligt så inte staten tränger sig in i reviret.

Min hypotes (som jag nu hårdrar för effektens skull) är att detta sammantaget har lett till att gemensam styrning och planering starkt försvårats. Statliga myndigheter har backat ur eftersom de ständigt mötts med ett sturskt ”kan själv” från SKR som dock i praktiken inte på något sätt kunnat ersätta de statliga myndigheternas expertkunskap och styrförmåga.

290 olika sätt

Inom informationssäkerhetsområdet har utvecklingen blivit påtagligt destruktivt då den statliga styrningen övergått till metoder som snarare understryker skillnader mellan organisationer än likheter då man i huvudsak litar på en standard som har den paradoxala effekten att generera mycket olikartade resultat.

I stället för att ta fram tydliga regelverk som på ett konkret sätt beskriver och fortlöpande uppdaterar säkerhetsåtgärder erbjuds metodstöd där varje enskild organisation själv ska utveckla sina egna säkerhetsåtgärder. Detta förutsätter en orimligt stor arbetsinsats och tillgång till kompetens som i den verkliga världen saknas och där har vi också roten till resurskrävande lokal administration.

290 kommuner kan alltså komma fram till 290 olika uppsättningar säkerhetsåtgärder trots att man har samma verksamhet – något som naturligtvis påverkar digitalisering och upphandling på negativt sätt. 

Det är dags för en omprövning av vad som ska ske centralt respektive lokalt.

Urholkar välfärden

På 1970-talet hånades ”centralbyråkraten”, en symbol för den osynliga makten som verkade kallt och omänskligt på långt avstånd från lokalsamhället och den enskilda människan. Pendeln mot decentralisering tog fart både från rörelser som den gröna vågen och från den ökade marknadiseringen av offentlig sektor.

I decentraliseringens spår har en annan men inte på något sätt mindre omfattande byråkrati växt fram och som nu urholkar välfärdens kärna.

Om AI används för att ta fram alla informationssäkerhets- och integritetspolicies, innovationsstrategier och mognadsmätningar kan säkert mycket resurser sparas. Men det räcker inte.

Det är dags för en omprövning av vad som ska ske centralt respektive lokalt.

Våga styra

Kontentan är kanske att det heliga kommunala självstyret måste minska och att regioner och kommuner får finna sig i att underordna sig en gemensam styrning.

Expertmyndigheter kanske måste ta det fulla ansvaret i sin roll och våga tillämpa traditionell regelstyrning och använda sin expertis för att ta fram konkreta och tydliga åtgärder som hålls förvaltade.

Centralisering är en blasfemi i den svenska förvaltningen men jag tror att denna tanke ändå måste prövas om den ständiga tillväxten av byråkrater ska plana ut. Varje onödig byråkratisk timme tar tid från patienter, omsorgstagare och elever.