Vad är det för civilsamhälle ni politiker egentligen vill ha?

Vad vill partierna med civilsamhället? Enskilda partier har oftast idéer, men när det kommer till kritan får många föreningar mest hoppas att det inte blir sämre.

För hur man än vrider och vänder på det är Sveriges ideella sektor i en omöjlig gråzon som blir sämre för varje år. Finansieringen blir svårare, administrationen ökar och misstankarna växer medan politiker fortsätter tala varmt om sektorns bidrag till demokrati, välfärd och sammanhållning.

Det enda partierna verkar vara överens om är att öka kraven genom stickkontroller och demokrativillkoren.

Riskerar tvingas in i en amerikansk modell 

Säg vad man vill om ”Tidö 2.0” av Timbro och SD:s tankesmedja Oikos. Som Magnus Karlsson, professor vid Centrum för civilsamhällesforskning, skrev i mars vet de i alla fall vad de vill. Fyra av sex förslag handlar om att montera ner och urholka föreningslivet. De andra två handlar dels om att låta ungdomsförbund vara i skolor, dels att öka incitamenten för gåvor.

Mandatperiodens största satsning är fritidskortet, ett byråkratiskt monster som många föreningar skulle behöva börja ta ut nya avgifter för att ens kunna ta del av

Det vill säga att föreningslivet skulle riskera att tvingas in i en amerikansk modell. Där kör de eviga fundraisers och insamlingsavdelningar som ängsligt förhindrar alla uttalanden som kan riskera att månadsgivare försvinner.

Det är i alla fall en politisk målbild man kan förhålla sig till. Vad vill det gamla folkrörelsepartiet Liberalerna? Det aktivistiskt lagda Miljöpartiet? Arbetarrörelsen i Socialdemokraterna?

Kristdemokraterna gav sig föredömligt in i debatten och berättade om sina satsningar. Men som både Giva, Fremia och Famna och Magnus Karlsson svarade är det en kass tröst för de hundratals organisationer som förlorat finansieringen.

Villkoren försämras för varje år 

Civilsamhällespolitiken lär inte vinna några röster utanför utredare i paraplyorganisationer och den gamla redaktionen till tidskriften Kurage (RIP). Men det handlar trots allt om förutsättningarna för de miljontals svenskar som är medlemmar i ideella organisationer.

Nu blir de sämre för varje år. Statsbidragen för folkbildning, ungdomsorganisationer och biståndet urholkas. 37 skyddade kvinnoboenden har lagts ner efter en ny lag. Administrationen ökar, vilket driver upp kostnaderna. För att göra saken värre får många föreningar inte ens starta eller driva bankkonton, vilket både LSU och Giva Sverige har lyft.

Utan en vision för politiken lär många mindre organisationer gå under i onödan

”Positiva” reformer för civilsamhället är i första hand riktade projektbidrag för exempelvis flyktingmottagande, civilt försvar eller psykisk hälsa. Vilket ofta uppskattas, särskilt när de är långsiktiga. Men under 2000-talet har det låst in många i ett ständigt projektberoende, där verksamheten styrs efter sittande regerings prioriteringar.

Mandatperiodens största satsning är fritidskortet, ett byråkratiskt monster som många föreningar skulle behöva börja ta ut nya avgifter för att ens kunna ta del av.

Alltså mer eller mindre riktade bidrag å ena sidan eller mer eller mycket mer administration å andra sidan.

En överlevnadsfråga för föreningslivet 

Sanningen är såklart att det inte finns några oproblematiska finansieringsmodeller för civilsamhället. Medlemsavgifter, gåvor, bidrag, testamenten och lotterier har alla nackdelar och risker. 

Redan nu jobbar många med att diversifiera sin finansiering och bli mindre beroende av en enda källa. Det är rimligtvis den bästa vägen framåt, men det tar tid och kostar organisationen att ställa om till nya intäktskällor.

Civilsamhället kommer att anpassa sig och överleva, den mänskliga driften att göra gott för andra är för stor för något annat. Men utan en vision för politiken lär många mindre organisationer gå under i onödan.

Därför är frågan till riksdagspartierna: vad vill ni i stället?