Vill ni politiker ha svenska folkrörelser överhuvudtaget?

Svenska politiker vill kanske inte ens att starka folkrörelser ska finnas. Varför skulle de? Vi envisas med att kräva vår plats runt maktens bord, men de kan inte kontrollera vad vi säger. Det är tack vare oss, inte staten, som det finns idrott, kultur, fack och religiösa församlingar. Till råga på allt engagerar sig människor mycket hellre hos oss hos dem. Våra medlemstal är stabila medan partierna bara har en femtedel så många medlemmar som på 70-talet.

Svenskar röstar var fjärde år. Men mellan valen engagerar de sig i organisationer som de faktiskt kan påverka.

Trots deras tappra försök att engagera och lyssna på medborgare behöver politikerna oss för att veta vad folket vill. Men de kan samtidigt inte låta oss bli för starka och hota deras ställning som folkets främsta företrädare.

Så civilsamhället hamnar i rävsax efter rävsax.

Båda sidor har misslyckats kapitalt

Svenska myndigheter ger bidrag till föreningar för att de ska kunna göra mer för Sveriges demokrati och gemenskap. Men bara om föreningars stadgar ser ut på rätt sätt, om de sätter sig in i myndighetens rutiner och helst arbetar med den sittande regeringens politiska mål. Det blir bara dyrare och dyrare att ta emot och administrera föreningsbidrag.

Vänstern vill framställa sig som folkrörelser, men behandlar helst civilsamhället som förlängningar av myndigheter. Det skulle vara synd om föreningar stärker demokratin på fel sätt.

Så fort en krona av skattemedel är inblandade vill högern detaljstyra varje hörn av ens organisation. Men ideella nätverk som är helt självständiga ignoreras eller avfärdas som extrema aktivister.

Båda sidor har misslyckats med att skapa det rättvisa och jämlika samhället som hade gjort att mycket av vårt arbete inte behövdes.

En destruktiv relation

Vi får inte ens hjälp med att vara självständiga. Internmoms, låga gränser för avdrag för gåvor, banker som hatar oss och lagar som inte är anpassade efter oss gör det svårt att ta sig ut ur den här destruktiva relationen.

Politikernas beslut avgörs sällan på offentliga möten eller på debattsidor där vanligt folk får komma till tals, utan snarare i halvgömda nätverk och exklusiva möten. Men när föreningar blir mer professionella och lyckas ta sig in i samma rum som lobbyister och konsulter blir det andra problem. Då klumpas vi ihop med betalda lobbyister och PR-branschens klägg.

Men civilsamhället kommer aldrig att göra politiker nöjda.

Staten behöver civilsamhället. Vi kan nå ut till många som är i riskzonen för HIV som en myndighet aldrig hade fått kontakt med. I en diktatur kan vi stärka en demokratisk opposition som aldrig hade litat på en statlig tjänsteperson och inför politiska förslag kan vi samla in åsikter från målgrupper som kommunen inte når.

Men det räcker med att en politiker bestämmer sig att vi inte är tillräckligt effektiva för att vi ska förlora finansiering och tvingas säga upp personal.

Tilliten är skadad

Det är inte statens ansvar att civilsamhället existerar och den som läst mina tidigare krönikor vet att jag inte drar mig för internkritik. Civilsamhället borde inte ta sin finansiering för givet. Föreningar borde lösa upp sig själva hellre än att stagnera. Vår professionalisering får inte ske på bekostnad av våra gräsrötter.

Men civilsamhället kommer aldrig att göra politiker nöjda. Många organisationer diskuterar om man kan göra sig självständiga från staten. Man vill inte tas på sängen om politiker plötsligt inte är nöjd med vår service, eller stämplar oss som fiender.