
För tio år sedan kunde man åka till Almedalen som en nobody och sätta sig på den offentliga kartan innan veckan var slut. Det var fler vanliga personer, inte lika många slutna event, politiker hade mer tid att prata, det var inte ständiga hot från högerextrema och Twitter funkade faktiskt som ett forum för diskussioner. Jag vet många som åkte dit genom ungdomsorganisationer som Fler Unga och med hjälp av vilja, tur och en snabb mobil lyckades få en liten plats i offentligheten.
Hela det nätverksbaserade politiska systemet är trasigt.
Även utan pengar, tidigare kontakter eller backning från redan etablerade personer kunde man göra just sin fråga till en snackis. I dag är det lättast att delta i det politiska maskineriet om man har ett kontor, arbetstid, resurser till kampanjer och ett anställt team med en utredare, en sakkunnig, en kommunikationsstrateg och en grafisk designer.
Aktivister, folkrörelser och idéburna organisationer kämpar för fullt med att hitta det bästa sättet att påverka samhället utan att tappa sin ideella särart. Fridays For Future visar att det fortfarande finns utrymme för folkrörelser som inte blir professionella centralorganisationer. Men för många föreningar är det en ständig balans mellan medlemsinflytande, demokratiska processer, expertkunskap och förmåga att reagera snabbt.
Ska civilsamhället satsa mer på påverkan?
I Flamman skriver socialdemokraten Linn Svansbo om sina blandade känslor kring att vara PR-konsult och vänster. För transparensens skull har jag det senaste året, medan jag balanserat frilansande och jobbsökande, själv sökt jobb på flera byråer. Det verkar helt enkelt både roligt och utvecklande. Som Svansbo skriver finns det inte många vägar om man vill arbeta med politik. Men som Annie Croona påpekar i Dagens ETC kan man självfallet vara lobbyist så länge man inte, likt Svansbo, samtidigt är förtroendevald regionpolitiker.
Svansbo föreslår i stället att civilsamhället bör satsa på fler som jobbar med påverkan och kommunikation för att kompetenta människor inte ska lockas av PR-branschen. Med risk för att ta åt mig av något som kanske egentligen är riktat mot arbetarrörelsen och det socialdemokratiska parallellsamhället: den ideella sektorn har de senaste tio åren inte gjort något annat än att anställa fler som jobbar med påverkan och kommunikation.
Anpassning till medielogik
Joanna Mellquist, doktor i sociologi vid Stockholms universitet, skrev sin avhandling om policyprofessionella i ideella organisationer. Politisk påverkan i civilsamhället sker i allt högre grad genom anställda experter.
Två av trenderna som Mellquist pekar ut är dels att civilsamhället behöver anpassa sig till mediernas logik och rutiner, dels att politik är mer komplext i dag och att det krävs mer research, tid och kompetenser för att påverka den. Man behöver helt enkelt flera händer som kan uppvakta politiker, svara på remisser så fort som möjligt, arbeta med ens varumärke och snabbt reagera på omvärlden.
Utan policyprofessionella hade många organisationers påverkansarbete blivit irrelevant, okunnigt och för långsamt. Samtidigt riskerar större kanslier att öka distansen till medlemmarna. Det minsta man kan göra är att förstå trenderna.
Svårare att påverka politiken i dag
Men det går inte att påstå att civilsamhället har professionaliserats för lite. Vi kommer bara aldrig att kunna betala lika höga löner som en firma som fakturerar tusentals kronor per timme eller erbjuda lika mycket frihet som ett företag som inte behöver stå till svars för vare sig stadgar eller medlemmar. Hela det nätverksbaserade politiska systemet är trasigt. De med kontakter, resurser eller personliga varumärken kommer alltid ha starkare röster. Så borde det inte vara i en demokrati.
Det är svårare att påverka politik i dag än för tio år sedan, precis som det är svårare att nå ut i Almedalen. Men det går fortfarande. Samla mycket folk, vara ihärdig, kontakta rätt personer och engagera människor.
Vi kan inte jobba som public affairs-firmor, men det borde vi inte heller. Vi har medlemmarna, visionerna och vår särart. Vi måste bara ta i ända från gräsrötterna för att nå fram.
Signe Krantz är fristående skribent med mångårig erfarenhet från flera olika ideella organisationer.
Tidigare krönikor:
- Fler föreningar borde upplösa sig själva
- Om vi inte är något utan vårt statliga bidrag, borde vi då ha det?
Artikeln är skriven av
Insikt
- Mer undervisning om Förintelsen stoppar inte antisemitismen i skolan
- Weimers: Moderaternas ambitioner är direkt motsägelsefulla
- Efter oväntade riksdagssortin – nu siktar Sofia Nilsson på regionrådsposten
- Vad är det för civilsamhälle ni politiker egentligen vill ha?
- Maktskifte i Ungern – men energikonflikten med Bryssel är inte över














