Demokrativillkor utan tydlighet hotar föreningsfriheten

”Land ska med lag byggas” var Karl XV:s valspråk. En hyllning till lagstyre och rättvisa.

En historiker kan bättre än jag berätta om den principen någonsin gällt i Sverige. Men själv tycker jag att den känns allt mer avlägsen. 

Symbolpolitikens pris

Olagliga utvisningar, ignorerade lagråd och ett utredningsväsende som nästan blivit ceremoniellt. Godtycke, svårförutsedda regler och ignorerad praxis verkar bli vanligare när politisk vilja och symbolvärde är viktigare än svensk förvaltningstradition.

Dagens ETC har rapporterat att Jämställdhetsmyndigheten tidigare i februari frös 5,1 miljoner kronor i bidrag till organisationen Män för jämställdhet (MÄN) som skulle ha gått till våldsförebyggande arbete. De anser nämligen att MÄN kan ha brutit mot de nya demokrativillkoren. Skälet är att MÄN i december arrangerade ett seminarium på MR-dagarna med rubriken ”Myten om den farliga muslimske mannen”.

Ironiskt, va?

Jämställdhetsmyndighetens generaldirektör hade själv tipsat internt, möjligtvis efter en 20 000 tecken lång text i Kvartal som beskrev panelsamtalet. Exakt vad som kan ha sagts och föranledde granskningen är oklart. Bland paneldeltagarna fanns ett par personer som förvisso gjort anmärkningsvärda påståenden och uttalanden. I bästa fall debattinlägg utan vare sig kunskap eller finkänsla, i värsta fall ren antisemitism.

Flera har med rätta både kritiserat dem och Jämställdhetsmyndighetens beslut.

Godtycke och beröringsskräck

Det är nämligen inte rimligt att ideella organisationer ska behöva ta ansvar och konsekvenser för alla inbjudna deltagares historia. De kan ändå inte ses som företrädare.

Från början varnade civilsamhället för att demokrativillkoren skulle leda till just det här. Godtycke och beröringsskräck. Som arrangör vet du inte förrän i efterhand vilken kontroversiell gäst som är okej och vilken som kan riskera hela organisationens finansiering.

I praktiken inskränks både yttrandefriheten och föreningsfriheten när otydliga myndighetsbeslut avgör när ren association kan leda till uppsagd personal och kriser

I praktiken inskränks både yttrandefriheten och föreningsfriheten när otydliga myndighetsbeslut avgör när ren association kan leda till uppsagd personal och kriser. Som alltid kan man leka med tanken på vad ens värsta politiska motståndare hade kunnat göra med samma makt. Visst vill vi alla ha demokrati och att skattemedel går till rätt ändamål? Men vem bestämmer var gränsen går?

Att inskränka är inte att bekämpa 

Det är dumt att jämföra förtryck. För det finns dubbla måttstockar kring alla marginaliserade grupper och offentligheten sväljer mygg och silar kameler i alla diskrimineringsgrunder. Det är nästan omöjligt att dra paralleller utan att börja trivialisera eller överdriva.

Men dagen då en organisation får frysta bidrag och fördjupad granskning för att de bjudit in en antitransaktivist är dagen jag tror att demokrativillkoren börjar gälla lika för alla. I så fall skulle jag kritisera även det, på samma grunder.

Det är samma princip som varför Amnesty är emot ett förbud mot deltagande i rasistiska organisationer. Att inskränka föreningsfriheten är fel väg att gå för att bekämpa rasism.

Demokrati kräver tydlighet 

Demokrativillkoren infördes med bred politisk enighet, men om de ska finnas kvar måste de förtydligas. Annars riskerar vi en framtid där varje regering och varje generaldirektör ställer egna krav på civilsamhällets företrädare, associationer och uttalanden.

Var går gränsen för demokrativillkoren? Vem räknas som en företrädare? Är det bara när hen formellt deltar i organisationen eller gäller det även privatliv och hens historia? Är det alltid ett brott mot demokrativillkoren att bjuda in vissa personer, eller beror det på vad de säger?

Och vem bestämmer det?

Sverige blev ett starkt land med rättvisa, jämlikhet och hög tillit av många skäl. Ett av dem är att lagar och regler är lika, rättvisa och förutsägbara.

Det funkar inte om man inte vet var gränsen går förrän man råkat passera den.