Arbetsro i regerandet är ett dåligt skäl att inskränka ordningslagen

1676 skrev den turkiske sultanen Mehmet IV ett brev till Ivan Serko, ledare för Zaporogkosackerna i det som i dag är östra Ukraina. Sultan Mehmet beordrade kosackerna att utan vidare underkasta sig honom som var ”Muhammeds son, solens och månens broder, Guds barnbarn och ställföreträdare”.

Kosackerna var inte särskilt intresserade av detta, och deras svar innehöll en lång rad mycket kreativa förolämpningar, av vilka ”hästrumpa” är en av få som lämpar sig för återgivning. Konstnären Ilja Repins oljemålning från 1891 på hur det kan ha sett ut när svaret författades har blivit ikonisk.

Svensk demonstrationsfrihet har fördömts

Sveriges regering har det senaste året tvingats förhålla sig till det ombytliga humöret hos Mehmets sentida efterträdare, en man med minst lika höga tankar om sig själv som den gamle sultanen. Bland annat gäller det frågan om det ska vara tillåtet att bränna Koranen i Sverige.

Auktoritära regimers favoritskäl att vägra tillstånd, att man tyvärr ”inte kan garantera säkerheten” för demonstranterna, ska inte kunna tillämpas i Sverige.

Nu i sommar har dessutom andra ledare i den muslimska världen stämt upp i fördömandet av svensk demonstrations- och mötesfrihet. Sveriges regering har svarat – men i ett något mer försiktigt och följsamt tonläge än Ivan Serko och hans kosacker.

I ett brev till utrikesministrarna i Islamiska konferensorganisationen IKO, där förutom Turkiet även bland andra Iran, Pakistan och Saudiarabien är medlemmar, understryker deras svenske kollega Tobias Billström att justitieminister Strömmer ser över den svenska ordningslagen.

Sverige utsatt för provokationer

Det är inte svårt att se att Sverige är utsatt för provokationer där vår demonstrations- och mötesfrihet utnyttjas för att väcka hat i muslimska länder. Dels givetvis för att motverka Natointrädet, dels med största sannolikhet på grund av rättegången i Sverige mot den iranske åklagaren Hamid Noury för folkrättsbrott han begått i Iran på regimens uppdrag. Lägg till det de politiker som applåderar koranbränningarna för att de helt enkelt avskyr folkgruppen muslimer, så har vi en ordentlig soppa.

Men även om det är svårt att avundas regeringen som ska försöka styra igenom allt detta samtidigt som stödpartiet petar in olika käppar i hjulen kan aldrig svaret på krav om inskränkningar i fri- och rättigheter från diverse regimer med svåra demokratiska underskott vara att faktiskt inskränka fri- och rättigheter.

Ordningslagen är förnuftig

Den svenska ordningslagen är – trots att den till alldeles nyligen förbjöd spontan dans på lokal – en mycket förnuftig lag när det kommer till rätten att uttrycka en åsikt på gator och torg.

Tillstånd krävs, men polisen får bara neka det om det är risk för ordningsstörningar eller trafikproblem i direkt samband med själva manifestationen. Och då räknas inte eventuella motdemonstrationer, utan en impopulär åsiktsyttring kräver helt enkelt en större mängd poliser som skyddar deltagarna. Auktoritära regimers favoritskäl att vägra tillstånd, att man tyvärr ”inte kan garantera säkerheten” för demonstranterna, ska inte kunna tillämpas i Sverige. Inte heller ska det vara möjligt att förhala tillståndsgivning för att kväva åsiktsyttringen med byråkrati – allt ska ske skyndsamt.

Den som arrangerar en allmän sammankomst är vidare inte skyldig att upplysa om vad som kommer att uttryckas i exempelvis tal under sammankomsten. Eventuella brott, som exempelvis hets mot folkgrupp, tar rättsväsendet itu med efter att de begåtts. Allt detta för att grundlagens demonstrations- och mötesfrihet ska fungera väl i praktiken och inte bara i teorin.

Inskränkningar i ordningslagen ger risk för godtycke

Om ordningslagen skulle inskränkas, vare sig det handlar om specifika förbud mot vissa former av åsiktsyttringar eller ökade möjligheter att neka tillstånd med hänvisning till saker som att Sverige skulle riskera att utsättas för terrordåd, så innebär det inte bara en direkt inskränkning av våra fri- och rättigheter utan också en risk för både vidare inskränkningar och rent godtycke. Alltså just sådant som ordningslagen ska förhindra.

Och det måste inte vara en framtida hel- eller halvdiktatur i stil med dagens Ryssland eller Turkiet som drar nytta av de möjligheterna. Det räcker uppenbarligen väl med att en demokratisk stat utsätts för tryck utifrån för att man ska börja önska sig kraftfullare verktyg för att skapa lite arbetsro i regerandet.