Politikerna trampar in på okända stigar

Moderaterna har meddelat att partiet ska lägga fram en egen budget. Så här kan då den närmsta framtiden bli i politiken.

1. Riksdagen har sedan tidigare avsatt den ordinarie Löfven-regeringen (oktober).
2. Riksdagen röstar sannolikt ned en moderatledd regering (14 november).
3. Övergångsregeringen tvingas lämna en "opolitisk" övergångsbudget till riksdagen (15 november).
4. Moderaterna lämnar en motion till riksdagen om en M-budget (senast 30 november)
5. Riksdagen (SD-M-KD) röstar för M-budgeten (12 december).
6. Övergångsregeringen, som indirekt är tillsatt av bland andra M, tvingas genomföra M-budgeten (en övergångsregering får, till skillnad mot en vanlig regering, inte avgå).
    

Alltså, som läget ser ut har riksdagen väldigt stor makt och kan förstöra systemet. Förstöra på det viset att övergångsregeringen som ska agera så lite partipolitiskt som möjligt kan tvingas att agera partipolitiskt, men då på det absurda sättet att regeringen får genomföra motståndarens politik.

Å andra sidan kan man säga att systemet fungerar. När regeringsbildningen tar orimligt lång tid och inte fungerar som det var tänkt ramlar allt tillbaka på riksdagen så att maskineriet kan fortsätta att arbeta.

Två månader av inget nytt

Två månader har gått sedan valet. Före valet hävdade partiledarna att Sverige har flera akuta problem. Med olika emfas beroende på politisk utgångspunkt nämndes bland andra följande områden där man ville se snabba krafttag.

• Gängkriminaliteten
• Försvaret
• Klimatåtgärder
• Vårdköer
• Migration

Men just nu har vi en övergångsregering som ser som sin största uppgift att göra så lite som möjligt. På ett sätt kan det ses som bekvämt för S och MP. Det är deras gamla politik som rullar på. De satsningar som beslutades 2017 inför 2018 gäller i den övergångsbudget som regeringen planerar att lägga nästa vecka.

Två unika händelser i riksdagen

I stort sett samtidigt som övergångsbudgeten debatteras i riksdagen ska talmannen låta Ulf Kristersson (M), med största sannolikhet, falla i en första statsministeromröstning.

Riksdagen har hittills avsatt 3½ timme för budgetdebatten den 15 november, men fler talare lär anmäla sig. Vad som ska debatteras är minst sagt oklart. Däremot är det helt klart att regler runt budget och regeringsbildning varken har förutsett dagens situation eller räcker till för att lösa den.

Trots alla rop på akuta åtgärder inom sakpolitiken har alltså två månader gått utan att det skett någonting nämnvärt på något sakpolitiskt område.

M ska ha igenom sin politik till vilket pris som helst

Hur ska man då ställa sig till de hot/löften om att Moderaterna går in och gör partipolitik av budgeten? 

Om SD och KD röstar på denna har de fler mandat (154) än regeringens budgetunderlag (S, V, MP som har 144 mandat). Nu är det inte säkert att denna budget skulle ställas mot den ett år gamla regeringsbudgeten. Socialdemokraterna i riksdagen kan ta initiativet till att lägga in senaste tidens vallöften från S i en budgetmotion. S skulle då rösta ned S-MP-regeringens budgetförslag.

Det är helt otrampad mark att besluta om en budget så sent på året. Till att börja med är det ytterst osäkert hur mycket nytt som riksdagen verkligen hinner göra innan årsskiftet. Även om utskotten jobbar mellandagar, helger och nätter så ska det som riksdagen beslutar om träda ikraft den 1 januari. Det finns trots allt en praktisk anledning till att budgeten i vanliga fall överlämnas i september.

En mer partipolitisk maktanalys är att M ska ha igenom sin politik till vilket pris som helst. Blir det inte med en statsminister så blir det med en budget.

Tajt schema

Riksdagens högsta tjänsteman, riksdagsdirektören Ingvar Mattson, har tidigare (då kanslichef för finansutskottet) utrett hur väl rustad riksdagen är för sena budgetbehandlingar. Svaret på den frågan är att allt går, men att det innebär att riksdagen får fortsätta med budgetbehandlingen efter årsskiftet, men att man samtidigt prioriterar sådant som måste vara klart före årsskiftet, exempelvis beslut om många skatteförändringar.

Detta är alltså praktiska invändningar mot att riksdagen ska ta över rollen som ministrar och tjänstemän i regeringskansliet vanligen har.

För de mer principiella argumenten kan man resonera annorlunda. Om partiledarna misslyckas med att forma en regering som kan leverera det som en majoritet av väljarna har röstat för, då kan det faktiskt vara rimligt att riksdagen går in i dess ställe. Speciellt med tanke på att det inte finns någon inbyggd tidspress i regeringsbildningen. Talmansrundorna kan i teorin pågå hela mandatperioden.