Farage gör fotbollen till kampanjverktyg

När det invandringsfientliga och högerpopulistiska partiet Reform UK nyligen startade en kampanj så sällade man sig till en tradition av fotbollspolitik. I slutet av sommaren lanserade det brittiska partiet något man kallade ”Reform FC [Football Club]”, med en specialdesignad fotbollströja.

För £39.99 brittiska pund [drygt 500 svenska kronor] kan partiets anhängare både iklä sig en fotbollströja och samtidigt göra propaganda för Reform UK och partiledaren Nigel Farage, vars namn pryder ryggen.

Tilltaget var på ett sätt förvånande eftersom Farage så sent som 2021 gick ut hårt mot Black Lives Matter-protester i det engelska landslaget och uppmanade att politiken skulle hållas utanför fotbollen. Men som en beprövad arena för politisk kommunikation blev frestelsen efter att utnyttja fotbollen för stark, vilket visar hur politiker kan använda sportens symbolik för legitimitet.

Fotboll som propagandamedel 

Det är inte första gången fotboll används politiskt. För några år sedan började anhängare till den högernationalistiske expresidenten Jair Bolsonaro använda den klassiska gula landslagströjan som en symbol. I Turkiet har både opposition och regering utnyttjat fotbollshalsdukar för sin politiska kommunikation sedan decennier, medan Ungerns ledare Viktor Orbán både använt sin egen fotbollsbakgrund, men också gjort en stor politisk poäng av de ekonomiska satsningarna på idrotten.

Tidigare sågs fotbollssupportrar ibland som oborstade vandaler, men den bilden har förändrats i Storbritannien

Allt detta – och fotbollens popularitet i Storbritannien – har naturligtvis noterats även i Farage-lägret.

I sin jakt på att etablera sig som ett mer traditionellt högerparti kan fotbollen spela en viktig roll. Tidigare sågs fotbollssupportrar ibland som oborstade vandaler, men den bilden har förändrats i Storbritannien.

”Fotbollssupportrar har numera en respektabilitet som de verkligen inte hade för 30 eller 40 år sedan. Nu, eftersom supportrar ses som mer respektabla, känner sig personer som Farage mer bekväma med att öppet koppla sig själva till fotbollen”, förklarar Danny Fitzpatrick, lektor i politik, historia och internationella relationer vid Aston University i en artikel i The New York Times.

Öppet mål för populistiska partier

Fitzpatrick tillägger även att den direkta kopplingen ”mellan ett etablerat parti – även om de kanske inte själva skulle beskriva sig så – och fotbollens symbolik finns där nu, och det är en stor förändring.”

Anand Menon, professor i europeisk politik och utrikesfrågor vid King’s College, är inne på samma spår. ”På sätt och vis handlar det om att dra nytta av fotbollens gentrifiering,” menar han. ”Fotbollen blev lite finare, mer respektabel för medelklassen. Om du använder fotboll nu har du mycket större räckvidd än du skulle haft på 1970-talet. Det är en folksport, så det är bra för ett populistiskt parti att förknippas med den,” kommenterar Menon.

Det politiska användandet av fotbollen ser olika ut beroende på tid och kontext. När Silvio Berlusconi köpte storklubben AC Milan från 1986 lade han också grunden till en politisk språngbräda som, förstärkt av hans medieimperium, säkrade en positiv exponering.

Då Berlusconi lanserade sitt parti hette det också Forza Italia (ungefär ”heja Italien”). Att han tillkännagjorde satsningen med att han ”valt att äntra planen” var knappast någon slump, utan ett tydligt exempel på hur fotbollens språk kan användas strategiskt i politiken.

Förskonat men inte helt befriat

Sverige har varit förskonat från denna typ av öppen politisk fotbollskommunikation, men det innebär inte att vi är helt befriade från politisk exploatering av idrotten.

När politik blir show är en av civilsamhällets mest engagerande delar också en politisk scen

Språkforskarna Gunnar Bergh och Solve Ohlander har fastslagit att fotbollens metaforer och begrepp kan ses som ”världens största fack- eller specialspråk”. Med mindre än ett år kvar till riksdagsvalet, när partiledardebatterna duggar tätare, kan vi räkna med fler språkliga bilder från fotbollens värld.

Vi lär också få se svenska politiker försöka stråla sig i solglansen av framgångsrika och populära idrottare.

En scen för politisk påverkan

Vem minns inte Fredrik Reinfeldts folkliga firande på läktaren när Sverige hämtade upp underläge mot Tyskland i en herrlandskamp 2012? Eller Stefan Löfvens deltagande vid medaljceremonin efter fotbollsdamers VM-brons 2019?

Exemplen är inte unika och visar hur politiker kan bruka idrottens popularitet för att skapa folklig närhet – ett subtilt politiskt verktyg.

När politik blir show är en av civilsamhällets mest engagerande delar också en politisk scen. Förhoppningsvis slipper vi de klichéartade utspelen runt fotbollen eller taffliga metaforer under debatter, men fenomenet visar tydligt hur fotbollen kan ge näring till politiska krafter. Med en ny våg av användandet av idrottens uttryckssätt för att plocka politiska poänger kan valåret bli lika långt som en seg och förutsägbar fotbollssäsong.