Vem ska ge oss dagens berättelser från socialtjänsten?

Jag älskar när gamla chefer och socialarbetare som jag känner berättar om hur det gick till i deras arbetsvardag, då när de började i yrket. De berättar hur de satt utanför den låsta badrumsdörren och väntade och pratade med tonåringen som inte ville leva tills hen slutligen låste upp och kom ut, många många timmar senare. Hur de efter 30 år fick brev från någon i en familj som fått stöd, med ett ”tack för att du fanns där” och ett ”det har gått bra för oss”. Hur de tog med ett litet barn hem till sig själva när föräldrarna hämtades av polis och lät barnet stanna tills en lösning kunde komma på plats och hur de gick hem till personer med både missbruk och hundar, men att de aldrig ens tänkte tanken på att vara rädda.

Det här är kloka kvinnor, så de romantiserar inte den här tiden. De gjorde många gånger rätt på ren känsla som de säger och tillägger: ”Nu i dag finns ju metoderna och vi vet så mycket mer om vad som är verksamt som vi inte visste då. Vi hade ingen att fråga, men inte heller någon som kom efteråt och sa att vi hade gjort fel.”

Medmänskligheten göms under lager av annat

Forskning och metodutveckling har tagit socialtjänsten mot en mycket större professionalisering. Jag funderar över om en del av medmänskligheten, jämlikheten och viljan att gå bredvid hos socialarbetarna kapslats in på vägen. Försvunnit kan jag inte tro, jag känner alltför många empatiska socialarbetare, men medmänskligheten har gömts under lager av annat. Gränsen mellan anställd och den som tar emot stöd har vuxit så pass mycket att den nästintill blivit en mur.

Jag funderar över om en del av medmänskligheten, jämlikheten och viljan att gå bredvid hos socialarbetarna kapslats in på vägen

I kontaktyrken med många relationer står utmattning och utbrändhet för avsevärda andelar av sjuktalen. Att ge för mycket av sig själv är inte bra. Och visst, balansen är säkert svår. Men varför är det så väldigt tyst från vardagen på landets socialkontor?

Berättelserna behövs för socialtjänstens legitimitet

Vem ska ge oss dagens berättelser om hur det är att leva i den del av samhället som de allra flesta av oss aldrig är i närheten av? Vi behöver några som kan vara språkrör för de grupper som inte själva kan göra sin röst hörd. Vi behöver också veta hur det är att jobba där. Hur svårt det är att fatta rätt beslut om ett barn ska omhändertas eller inte. Eller att veta om någon av föräldrarna i en vårdnadstvist är olämplig, trots allt metodstöd och alla kvalitetssäkringsprogram. Hur frustrerande det är att inte kunna ge det stöd som skulle vara hjälpsamt. Inte minst behövs berättelserna för att socialtjänsten ska ha fortsatt legitimitet. 

Det finns en del som som säger att socialtjänsten skapat en tystnadskultur inom sig och att den som påpekar missförhållanden ses som besvärlig riskerar att frysas ut och inte längre kan göra karriär. Det ger naturligtvis ingen sund arbetsmiljö. Kanske smittar det av sig inåt i organisationen när ansvariga till media säger att ”vi kan inte uttala oss om enskilda ärenden” och ”det kan vi inte kommentera” när de avkrävs någon form av ansvar för något som eventuellt gått fel i stället för att åtminstone försöka pedagogiskt förklara spelreglerna och medverka till förståelse för hur uppdraget ser ut.

I värsta fall får man ta till skönlitteraturen. Eller i värsta fall förresten, litteratur och all form av kultur är det som tar vid när andra uttryckssätt inte räcker till.

Jag skulle gärna läsa motsvarigheten till Dikter från hemtjänsten från enheten för ekonomiskt bistånd.