Vad är väl en fest på Harpsund?

”Sosse-spinn” eller politiskt scoop?

Regeringen hävdar det första om Aftonbladets publiceringar kring statsministerdotterns festande på Harpsund. Frågar du denna utgivare är avslöjandet ett klassiskt stycke god journalistik. Det är både sant och relevant, som de journalistiska idealen stadgar.

Harpsund är om inte heligt i berättelsen om Folkhemmet och det politiska Sverige under decennierna därefter, så nästintill. Här har svenska toppolitiker mött utländska dito och historiska ögonblick som Palme i Harpsundsekan tillsammans med Västtysklands Heinemann (sommaren 1970) förevigats. På bilden nedan är det Gustaf VI Adolf som tar sig en tur på Harpsundssjön året dessförinnan.

Det sörmländska godset skänktes till svenska staten år 1952 i syfte att användas som rekreationsbostad för landets statsminister. Den första att nyttja Harpsund för bland annat konferenser, toppmöten och återhämtning var således Tage Erlander.

”Statsministern och hans familj får göra vad de vill på Harpsund, och det är väl inte olagligt att festa?”, lyder nu ramaskriet från Moderaterna. Och medan det må vara sant att inga lagar lär ha brutits, finns det ju en hel del man som statsminister kan hitta på i den halvprivata sfären som inte är varken smart eller lämpligt.

Till exempel att låna ut nycklarna till statsministerresidenset till sin dotter och hennes studiekamrater. Det var knappast syftet med donationen. Inte heller att herrgården skulle nyttjas av statsministerns svägerska (!) för ytterligare en privat fest, vilket SvD i förrgår kunde följa upp Aftonbladets story med.

Omdömet från korruptionsexperten och Uppsalaprofessorn i förvaltningsrätt Olle Lundin blir hårt när Aftonbladet ringer: ”Det verkar inte som att [statsminister Ulf Kristersson] har några jättespärrar.”

Scoopet landar i Rosenbads knä och väljarnas synfält bara två veckor efter att DN kunde avslöja, att en friskola i Strängnäs med flera kopplingar till Kristersson (hans fru Birgitta Ed sitter till exempel i styrelsen) får hålla ett evenemang i statsministerns officiella bostad, Sagerska palatset.

Kanske är protesterna en ren reflex från Moderaterna, som likt andra riksdagspartier till både höger och vänster bidrar till ett ganska aggressivt debattklimat just nu. Tidigare i höstas uppmärksammade undertecknad den obehagliga utveckling, där makthavare börjat hoppa på enskilda journalister även på den här sidan Atlanten (”Patetiskt när politiker går i clinch med pressen”, 3/10).

Kanske handlar det om genuin upprördhet över en uppfattad integritetskränkning – eller ett cyniskt försök att ge oppositionen ett tjuvnyp genom att fokusera på partifärgen på Aftonbladets ledarsida.

Men att politiker delar ut olika typer av fördelar till familj, vänner och bekanta på det sätt som Kristersson vid flera tillfällen bevisligen gjort (minns också den tillsättning av barndomsvännen Henrik Landerholm som slutade i katastrof) väcker starkare reaktioner i Sverige än på många andra håll i världen.

Korruption, tjänster och gentjänster, nepotism, att utnyttja folkets förtroende för egen vinning är politiskt känsligt och ses som osvenskt beteende i negativ bemärkelse. Man kan inte låta bli att slås av bristen på oro kring hur statsministern uppfattas av väljarna.

Märker man häri också ett visst mått av arrogans? Det är upp till var och en att avgöra.

Veckans namn: Dawit Isaak. Ett offer för den eritreanska regimen och för svensk så kallad ”tyst diplomati” när den är som mest räddhågsen. I veckan tvingades den nu 61-årige journalisten fira sin 25:e födelsedag bakom galler.

Veckans citat: ”Vår uppgift är (…) att få fler att vilja bo i Växjö, oavsett om de kommer från Stockholm, Berlin eller Mogadishu.” Kommunstyrelsens ordförande Malin Lauber (S) till Altingets vård- och omsorgsredaktör Linda Berglund (”25 kommuner ratar möte om återvandring”, 29/10).