Patetiskt när politiker går i clinch med pressen

Näringsminister Ebba Busch stod för sommarens kanske pinsammaste politiska klavertramp. I sitt tal under årets Almedalsvecka citerade hon – med en röst som nästan darrade av indignation – en namngiven Aftonbladet-skribent, vars feministiska tankegods inte gick hem hos KD-ledaren.

Det visade sig dock att Ebba Busch lyckats fiska fram ett falskt citat med hjälp av AI. Debaclet ledde till en diskussion om riskerna med den nya, ibland inte alls särskilt intelligenta tekniken och den fortsatta vikten av nitisk faktakoll. Det är fortfarande svårt att förstå hur en miss av den här magnituden kunde slinka igenom.

Men det verkligt chockerande var inte den tekniska tabben utan det faktum att en av Sveriges mäktigaste politiker valde att hoppa på en enskild, namngiven journalist i sitt tal. Det är ett beteende man förväntar sig av maktfullkomliga pressfrihetsfiender i Öst och på andra sidan Atlanten, inte från en svensk politiker.

Nu visar det sig att trenden tyvärr överlevt in på hösten.

Allt oftare tvingas man åse hur toppolitiker går i närkamp med reportrar på sociala medier. Så sent som i tisdags twittrade utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) grälsjukt ett direkt svar till en ledarskribent som ifrågasatt regeringens prioriteringar i en viss fråga: ”Var det inte så allvarligt, menar du?”

Dagen därpå reagerade biståndsminister Benjamin Dousa (M) lika förnärmat på en annan skribents text och vände sig direkt till hen i sin drapa: ”Hej x (...)”.

Beteendet är både patetiskt och skadligt. Patetiskt, eftersom våra folkvalda borde veta bättre än att låta sig sugas in i sociala mediers spiral av fabricerad konflikt ämnad att göda algoritmerna och IT-bjässarnas plånböcker. Skadligt, därför att de så uppenbart sparkar nedåt från en maktposition. Detta trots att statsråd (som vi tyvärr inte längre får kalla dem, enligt talmannen) som bekant inte får hota eller försöka påverka de fria medierna på något vis i en frisk demokrati.

Genom att lyfta ut enskilda mediearbetare riskerar regeringsföreträdarna inte "bara" att tysta personerna i fråga och skapa obehag bland kollegorna på samma redaktioner. Man skickar också en inte särskilt subtil signal till andra journalister om att de kan stå näst på tur, skulle de få för sig att skriva något som inte faller makthavaren eller partiet i smaken.

Det här är inte en utveckling vi vill se i Sverige ett år innan valet.

Snart kommer den politiska bevakningen att intensifieras och uttalanden, strategier och vallöften granskas. Vissa kommer att svettas och krumbukta sig, andra nöjt konstatera att medierna nappat på deras utspel. I ett land med så hög svansföring i yttrandefrihetsfrågor som Sverige duger det inte att hylla pressen när det passar – för att i nästa stund peka ut misshagliga journalister offentligt.

Veckans namn: Rasmus Nielsen, Altingets grundare vars livsverk med redaktioner i Köpenhamn, Stockholm, Oslo och Bryssel i veckan köptes upp av danska mediejätten JP/Politikens Hus som besitter såväl kapital som publicistisk ryggrad. Spännande, tycker vi.

Veckans citat: ”Islamisterna hatar de blågula muslimerna.” Liberalernas inte-längre-jättenya nya partiledare Simona Mohamsson lanserade i onsdags begreppet ”blågul islam” och meddelade att regeringen ämnar kartlägga islamistisk extremism. Vad svenska muslimer själva tycker om etiketten är oklart.